Vacker sparvsång

Händelser vid fågelbordet de senaste veckorna har fått mig att reflektera över en del mörka sidor i mitt inre. Dåliga sidor som jag aldrig tänkt på tidigare. Vår katt Alice älskar att jaga fåglar, något som många blir upprörda över. Som tur är håller hon sig enbart till vårt matställe- tror jag.

En och annan gråsparv kan väl en katt få mumsa i sig har jag alltid tyckt. Bara de inte kommer insläpande med fåglarna och ska bjuda mej också på en godbit. Det händer ibland. Under de senaste veckorna har det dock dykt upp ett antal vackra fåglar, bland annat ett stort antal röda stolta domherrar som bröstar upp sig vid fågelbordet. Jo de har också sina gråa fruar med sig.

Måtte inte katten fånga en sådan vacker fågel har jag tänkt. Det skulle vara bedrövligt. Tänk om mina grannar skulle få se det. Både jag och katten skulle bli hatade lång tid framöver.

Men så slog det mej helt plötsligt, jag som alltid tyckt att alla ska behandlas lika och med respekt, oavsett kön, hudfärg, nationalitet, yrke och allt vad det kan vara tog helt plötsligt parti för domherrar på bekostnad av gråsparvarna.

Nu sliter jag med problemet på mitt eget lilla vis, helt utan inblandning av något psykolog eller droger. Så fort jag får se ett fågelbord intalar jag mig att gråsparvar är vackra och kvittar helt underbart. Det hjälper mot mina mörka funderingar, även om det fodras ett unikt musiköra för att kunna höra vackra sparvsånger. Inbillar mej att jag har ett sådant öra.

Köpte för övrigt en specialpåse sparvfrö i går. Hoppas nu att de dryga domherrna förstår det och roffar åt sig det också. Om inte för jag ta ett resonemang med Alice.

Ove