fredag 1 maj 2009

Torsten Ehrenmark i Askersund


Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.
Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.
Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.
Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 åring.
-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.
Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.
-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.
Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.
Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.
-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något at skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.
Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fåt räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna

9 kommentarer:

  1. Jaa, Ehrenmark, salig i åminnelse. Det var något väldigt speciellt med TE s sätt att "kåsera" (finns ens det ordet idag, känns litegrann som att "blogga" tagit över).
    Ofta kategoriseras E s texter som humor, men jag undrar om det verkligen är humor. Visst finns det en humoristisk underton hos E men jag undrar ändå om inte etiketten "humor" mer är ett sätt att placera Es underfundiga, lågmälda och distanserade ton, som man inte hittar hos någon kåsör från den här tiden (och inte före heller efter för den delen).
    Det finns ju ganska många exempel på kåsörer som var betydligt fyndigare och skarpare i kommentaren än E, och mycket riktigt fick han också problem när han blev ombedd av SVT att skriva roliga inslag och sketcher till bl a Hylands hörna.
    Detta är inte sagt som någon kritik av E, för mig är han den främste av 50-60-70- talets journalister/kåsörer.
    E hade ju också en annan sida. Han var en språkbegåvning av stora format och hans reportagetexter är mycket skickligt skrivna, allt som oftast överglänser han både Jolo och Bang, den tidens Klaragiganter.
    Es lektor i svenska hemma i Örebro ska en gång ha sagt att "om vi någon gång får fram en till Bergman (Hjalmar, de gick ju i samma läroverk, Karolinska i Örebro))så bör det enligt mina uträkningar bli Ehrenmark". Detta ska tydligen ha retat Gunnar Helen något oerhört, han var ju året äldre än E och hade fram tills dess räknats som läroverkets främste stilist, dessutom kom ju Helen från mycket bättre förhållanden än den allmänt känt "fattige" E Om detta är sant är ju naturligtvis svårt att verifiera, sant är dock att Helen i sina memoarer faktiskt kastar en skopa på Ehrenmark, gällande herrarnas hågkomster från Karro.
    E raljerar i sina memoarer om när han som ung volontär arbetade ett halvår på en tyskägd nyhetsbyrå. Man får intrycket att ingen sedan brydde sig om detta. Tyvärr är nog detta inte riktigt sant. E arbetade en sommar på DN och Dehlgren jublade över den nyfunne talangen.
    På hösten fick dock E sluta och detta skall enligt ganska säkra källor ha berott just på anställningen hos tyskarna, redan i slutet av 1943 hade vissa stockholmsredaktörer med en tidigare mindre klädsam anstrykning av Hitlerbeundran börjat ana vartåt det hela lutade... E behandlades sedan också mycket riktigt styvmoderligt på Stockholmstidningen och det var eg. inte förrän han hamnade på AB och tiden hade skänkt lite distans som han började få utrymme.
    E skriver lågmält och ironiskt om tiden på StockT, om hur han ständigt fick stå vid sidan när jämnåriga lyftes fram, och det ligger nog en hel del bitterhet och allvar bakom detta.
    Es talang var erkänd bland cheferna i Klara, men han ansågs "vek" och dessutom var det ett välkänt faktum att E jobbat åt Hitler. Det spelade förmodligen också en viss roll att hans mor, som en gång varit en känd stockholmsskådesåelerska och ett känt namn i Klara, hade hamnat ute i kylan, var alkoholiserad, nervsjuk och ansågs leva ett "omoralist" liv.
    En av de som bidrog till hennes karriärs död anses ha varit Hasse Z, som konsekvent skrev ned alla hennes framträdanden.
    Något inte så många känner till är att E led av en oerhörd prestationsångest, vilket är svårt att tro, eftersom bilden av honom är en lugn och trygg farbror, som efter att han varit ute med hunden svänger ihop ett kåseri eller ett "sommar". E blev ju inte heller så gammal, yrkeslivet slet förmodligen mycket hårdare på honom än vad de flesta trodde, vilket också bekräftas i en intervju med Es änka i en intervju från 1985 i en engelsk veckotidning.
    Jag blev lite långrandig i min kommentar, men det är oerhört kul att se att det finns människor som inte glömt Ehrenmark. Skulle vara kul att diskutera honom lite, så svara gärma på kommentaren. MVH Stellan.

    SvaraRadera
  2. Jag får tacka för kommentaren. Du kan mycket om Ehrenmark. Och det var en mycket intressant information.
    Som före detta journalist har jag följt E genom hans böcker och radioframträdanden. Jag fick också ett brev från en släkting sedan hon läst bloggen. Hon var glad över att jag skrivit om E. Damen bor i Askersund.
    Jag diskutera gärna E med dej, men jag kan väldigt lite till skillnad från dej. Men vad jag hört av journalister som jobbade ihop med E på senare ¨år var prestationsångern svår, med allt vad innebär...
    Trevligt at du läste vad jag skrev.
    Hälsningar Ove

    SvaraRadera
  3. Hej igen. Det kan nog verka en smula underligt att jag vet så mycket om Ehrenmark, men förklaringen är ganska enkel. I slutet av 1980-talet arbetade jag extra i hemtjänsten i Örebro och som av en underbar slump fick jag mycket god kontakt med en av Torsten äldsta vänner. Denne man, som var svårt sjuk i MS och numera avliden, lärde känna E på Karro och de följdes sedan åt genom yrkeslivet ända till Torsten hamnade i London 1955.
    Jag minns speciellt mannens aversion mot Gunnar Helen, som öppet visade sitt förakt för E när denne kom till Stockholm, där Helen redan var etablerad och ett av de "unga lejon" som fick De Stora Chanserna.
    Denne man berättade också att det nog egentligen var lite tillfällighet att Torsten blev journalist. Som så många ur denna generation med Torstens bakgrund, var självkänslan låg och häri låg förmodligen grunden till prestationsångesten. Mannen berättade att E redan under den första volontärtiden led av denna prestationsångest och det var nog egentligen dålig ekonomi som gjorde att E fortsatte som reporter. Enligt hans vän var nog den egentliga drömmen att bli litteraturvetare, men krigsåren med ständiga inkallningar kom och gick och rätt som det var var E 24-5 år och hade småbarn. Det enda han eg. kunde falla tillbaka på var journalistiken. Att börja studera vidare var inte att tänka på.
    Ha de bra!

    SvaraRadera
  4. Hej,
    Jag bor sjalv i England och laser TE i forskingringen efter att ha hittat hans 'Nu ar det klippt' vid ett besok hos min syster i Stockholm for 3 veckor sen. Minns att jag skrattade gott at hans kaserier pa 70-talet och jag skulle vilja vet hur jag far tag i hans andra kaserier, kanske ni har nagot tips
    Sofi

    SvaraRadera
  5. Jag har köpt mina böcker om Erhenmark på loppis, bokauktioner, antikvariat, på Tradera och Blocket. Lycka till i jakten på böckerna
    Ove

    SvaraRadera
  6. Tack för intressant, om än omtumlande, läsning. Hitler är ju inget man förknippar med den gode Torsten. Han har varit min stora favorit sen jag var i tidigaste tonåren (det är väl si så där femton år sen nu)och jag blev mycket glad när jag idag upptäckte att man kan lyssna på ett av hans sommarprogram från -63 på P1:s hemsida. Det vankas högtidsstund ikväll efter jobbet tror jag bestämt. =)

    SvaraRadera
  7. Mycket intressant om Ehrenmark. Mina egna kunskaper om honom bygger endast på läsning av hans egna böcker, så jag lärde mig mycket av att läsa både blogginlägget och kommentarerna. Gunnar Helens avoghet t ex., nu måste jag få tag på hans memoarer för att se vad han skrev.

    Har just avslutat den (gissningvis) femtonde omläsningen av Jag Minns Min Blåa Cheviot. Varje läsning väcker nya funderingar, om de miljöer han skildrar men också om honom själv och hans närmaste. Hans mor, t ex, som han berättar hur han hyllade inför bekanta, men som tydligen fick se en lovande karriär gå om intet. Det Stellan berättar om hur hon betraktades av dåtidens kulturetablissemang kastar ett delvis nytt ljus över den passagen i "Jag Minns...", .

    Och hans syster, som målande beskrivs som en levnadsglad och företagsam ung tjej i ett av kapitlen, men som avled mycket ung. De två sista meningarna i kapitlet har etsat sig fast i minnet: "Hon kysste mig aldrig mera. Tretton år senare dog hon".

    Skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Tack ni som skrivit för mycket spännande läsning.

    Hälsningar Anders Widfeldt, Aberdeen, Skottland

    SvaraRadera
  8. Lite sent inlägg men varför släpps ingen maffig samling av Ehrenmark. Det vore suveränt att kunna köpa inbundna böcker med 4-5 års kåserier i varje. Håller på att köpa begegnat i väntan på detta. Missade de flesta av radioprogrammen efyersom jag var i lekålder då men har hittat en del på SR. Ehrenmark känns som en slags grubblare med mycket självkritik som kanske använde självironin som försvar. Underbar att läsa är han iallafall.

    SvaraRadera
  9. Ännu ett sent inlägg, men måste ändå säga att jag gillat Ehrenmark ända sedan jag av en händelse läste en av hans böcker på ett tåg när jag var yngre. (70 talet) Vi åkte mycket tåg på den tiden och min far gillade Ehrenmarks böcker, det var så jag kom över den. Har nog läst de flesta och måste säga att de gav en läsupplevelse mer än de flesta andra böcker jag plöjt. Nu för tiden minns jag dom som utomordentligt roliga och välskrivna men med en något sorglig eller vemodig underton vilket gör dom speciella och läsvärda än i dag. Hans tidsdokument från England och Irland säger mycket om vilka problem som fanns i samhället på den tiden.

    SvaraRadera