Skyllbergsvallen

Bilden på Skyllbergsvallen är hämtad från en av Skyllbergsböckerna. Planen invigdes 1939

Bilden är 1949. Sydnärkesalliansen-spelare från hela Sydnärke- mötte ett danskt lag

Sydnärkesalliansen på Skyllbergsvallen 1949. Stående fr.v:Börje Persson, Laxå, Kurt Andersson, Laxå,Bengt Gyllin, Hallsberg, Göte Nordqvist, Hallsberg, Gösta Karlsson, Skyllberg och Gunnar Carlsson, Askersund. Knästående: Karl-Erik Södergren, Askersund, Sten Gustavsson, Laxå, Henry Sigfridsson, Hallsberg, John Bernström, Skyllberg och Bengt Härdner, Skyllberg

Vill man uppleva riktig fotbollskultur är ett besök på Skyllbergsvallen nödvändigt. Så skrev jag i tidningen i början på 2000-talet. Och jag var inte helt fel ute för att skryta lite. Några år senare då Riksidrottsförbundet firade sitt 100-årsjubileum, listades också Skyllbergsvallen som en av landets 100 idrottshistoriska platser. Det skedde i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Den stilrena träläktaren och dito entré är klockren fotbollsnostalgi.
Skyllbergsvallen som invigdes 1939 har blivit kultur och det med all rätta. Träläktaren är K-märkt. Det har också gjort att Skyllbergs IK fått lite pengar till hjälp från länsmyndigheterna att hålla läktaren i trim. Ganska nyligen blev det klart med att klubben skulle få lite pengar igen. En gammal träläktare fodrar stor omsorg .

Skyllbergs Bruk såg till att Skyllbergs IK fick en trivsam idrottsanläggning en gång i tiden. Dåvarande bruksägare Ivan Svensson var mycket idrottsintresserad och det har sedan följt familjen Svensson. Förhoppningen hos Ivan Svensson kanske var ett stort genombrott för Skyllbergs Idrottsklubb på den idrottsliga sidan som skulle ge eko ute i Sverige. Tyvärr blev det inte så. Men det finns ju andra kvalitéer än segrar och rekord. Trivsel och ömsesidig glädje smäller också högt.

Ivan Svenssons såg bland annat till att IFK Askersund fick en bra back i sitt allsvenska bandylag. Karl-Erik Andersson, kom som elingenjör till ”bruket” från Stockholm. Han hade under flera år spelat bandy i AIK. Karl-Erik berättade för mej att han tänkte lägga av med bandyn när han kom till Skyllberg. Men det tyckte inte Ivan Svensson, som uppmanande honom att omgående söka upp IFK:s bandyträning. Och så blev det också. Karl-Erik var sedan under många år en verklig backklippa i IFK:s allsvenska bandylag.

För några år sedan hamnade Skyllbergsvallen i verkligt fint sällskap. ”Vallen” hamnade nämligen på en ”fem i topp”-lista för fotbollsarenor, tillsammans med Stadio Giuseppe Meazza i Milano, San Marmés i Bibao, Westfalen-Stadion, Dortmund och Ajaxs hemmaarena, de Meer i Amsterdam. Inga dåliga grejer. Det var arenasamlaren och skivbolagsdirektören Lars Nylin, som tog fram topplistan. Nylin hade besökt 250 arenor. Arenasamlande är en stor sak internationellt. Det finns klubbar för samlarna. För att bli medlem i en av klubbarna måste man ha sett fotboll på samtliga 92 fotbollsarenorna i det engelska ligasystemet. Bara ett besök räcker inte.

Själv har jag spelat många gånger på fina Skyllbergsvallen med IFK Askersund. Ofta blev det förlust, men det var ändå lite speciellt att sitta i omklädningsrummet under träläktaren. Precis som på de flesta idrottsplaster på den tiden fanns det ett gäng trogna supporters även på Skyllbergsvallen , som visste hur ”riktigt fotboll” skulle spelas. Gänget var alltid placerat i hörnet där matchklockan finns. Det var inget snällt gäng och särskilt mot oss som kom från Askersund. Stöddiga askersundare…
Expertgänget kunde också vara väldigt elaka mot sina egna spelare. Det fanns alltid hackkycklingar i det egna laget, precis som på de flesta andra ställen.

Inne på idrottsparken i Askersund fanns en liknande läktare som på Skyllbergsvallen fram till i slutet på 70-talet. Den invigdes 1925. Med dagens sätt att se på kultur hade det var omöjligt att riva den läktaren. Frågan är om det hade varit möjligt att över huvud taget flytta idrottsplatsen upp till Solberga som de styrande i kommunen gjorde. I dag finns det hyresbostäder på den gamla idrottsplatsen intill Konsum. Det är bara björkarna som finns kvar och miner om gamla tider. Från början fanns det ett beslut om att bostäderna skulle byggas på Solberga, men av någon underlig anledning fick de styrande för sig att skifta om.

Personligen tycker jag det var ett korkat beslut. Särskilt för mej som har suttit i omklädningsrummen under den gamla träläktaren även i Askersund och har många fina minnen därifrån.
Ove Danielsson