Farsan

Det har blivit mode på senare år att skriva böcker om sin fäder. Har läst en del av böckerna. Många verkar ha haft skitstövlar till fäder och det verkar finnas ett behov att upplysa andra om det. En del av böckerna har också blivit storsäljare. Och visst kan det vara intressant läsning att få en heltäckande bild av personer som man skapat sig en uppfattning om. Allt kanske inte stämmer med den bild som skapats i huvudet. Ofta blir den mycket sämre.

Själv var jag väldigt tidigt ut att skriva om min farsa, utan att lämna ut honom helt. Det skedde redan 1984 i samband med ett jubileum som IFK Askersund hölls. Det gavs ut en skrift där det fanns önskemål om att jag skulle skriva något om farsan. Han var på olika sätt inblandad i föreningens verksamhet, med spolning av is och skridskoslipning för att nämna något. Artikeln plockades också över till boken ”Askersundare berättar” som kom ut 1997. Det gjordes med mitt medgivande.

I ärlighetens namn hade jag inte så mycket med min farsa att göra. Han gjorde sina grejer och vi andra hemma i kåken vid sjön gjorde våra. Farsan var snäll och avskydde alkohol. Det är mitt klara minne. Han hade ingen koll på skolgång och andra praktiska saker. Det ordnade morsan hur det nu gick till…

Jag och mina bröder var aktiva inom IFK och de gillade farsan. Han såg så många matcher han kunde. Även om inte vi bröder var med alla gånger. När vi kom hem förklarade han också hur vi skulle ha spelat för att vinna. Själv hade han aldrig sparkat på en boll eller hållit i en bandyklubba. Hans idrottsintresse sviktade aldrig. Det höll i sig fram till hans död 1966.


Farsan var också mycket sjuk i långa perioder, därför kunde han inte ha något ”riktigt jobb”. Det ledde också till att han ibland fick lägga in sig på sjukstugan i Askersund för vård. Det fanns inga pengar till medicin På den tiden fick de sjuka betala sina mediciner själva. I samband med sjukhusbesöken fick han alltid också en dos med sig hem som räckte några veckor. Som tur är har det blivit förbättringar på den punkten. Pengarna styr inte längre.

Han som så många andra blev gengasförgiftade i de militära under krigsåren på 40-talet. De som drabbades kämpade för att få lite skadeersättning av staten. Men så blev det inte. De fick skylla sig själva.
Många har frågat hur vi hade det hemma. Alla visste att vi hade det mycket knapert. Men jag brukar alltid svara , att man blir född där man blir och det är inte mycket att göra åt. Och det har inte gått någon social nöd på mej. Farsan var ju ändå min farsa, med alla de fel och brister som alla fäder förmodligen har. En del har gjort stor sak av att ha haft det dåligt. Och faktiskt briljerat med det. Men det har aldrig varit min stil. Det gäller att göra det bästa av situationen.

Texten från IFK-boken från 1984 har jag lagt så den som vill kan läsa. Det går att klicka på den så den blir större och mera läsbar.