Torsten Ehrenmark i Askersund

Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.
Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.

Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.

Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 åring.
-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.

Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.
-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.
Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.

Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.
-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något at skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.
Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fåt räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna