Sundsängen

Sundsängen i Askersund kallas numera "Å-tomten". Det fins förslag om ett skolbygge på tomten, där förr ishockeyrinken låg. I dag finns där en ganska ny parkering. En av spolarna på bilden , mannen till höger, känner jag väl. Det är min farsa Sven, som spolade is både på gamla IP och på Sundsängen. Men nu finns varken farsan eller ishockeyrinken kvar.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Det finns ett förslag om att bygga en ny skola på ”Å-tomten” i Askersund. Tomten skulle ligga mellan riksväg 50 och Sundsgatan. Namnet ”Å-tomten” har förbryllat många askersundare. Och mej också. Ingen har hört namnet förut. Vad finns det för tomt mellan Sundsgatan och riksvägen som är lämplig för ett skolbygge? Är det inte vatten där?

På mina vandringar i stan och löprundor i stadens omgivningar har jag fått massor av frågor om ”Å-tomten”. För att inte tala om telefonsamtal och E-post. ”Du som gammal journalist borde väl veta vad är för tomt”, har askersundare frågat mej. Men jag var inte säker på läget, eftersom jag inte har tillgång till kommunala handlingar på samma snabba sätt som tidigare. Och jag har aldrig hört namnet tidigare. Jag fick ta nämndsekreterare Lars Thörnquist, till hjälp för att reda ut problemet. Han är en vänlig skäl som hjälpt mej många gånger tidigare när jag som journalist sprang och tjatade efter kommunala handlingar på barn-och utbildningsförvaltningen. Saknar de dagliga träffarna med honom.

”Å-tomten” är gamla Sundsängen, där kommunen ganska nyligen byggt en ny parkering. Efter de små båthusen norr ut mot bron till Askersunds by, finns det en bit sanktmark att bygga på. Området i ligger i direkt anslutning till riksväg 50. Tidigare fanns det en ishockeyrink på området, som kommunen spolade upp. Men den försvann när Solberga IP byggdes i slutet på 70-talet.

Ansvariga politiker tycker det är ett mycket spännande och är glad för nytänkandet vad gäller ”Å-tomten”, (Sundsängen) som på sikt också skulle inrymma sporthall och bibliotek. Alternativet Solberga verkar ha fallit bort. Enligt ansvariga är inte det området nog centralt. Skolan skall enligt samma ansvariga politiker vara en mötesplats för alla kommuninnevånare. Och då skulle ”Å-tomten” (Sundsängen) vara ett bättre alternativ än Solberga.

Diskussioner om upprustning av Sjöängsskolan har pågått under många år. Det är nödvändigt att göra något åt skolan. Det har funnits förslag om en total upprustning av den gamla slitna skolan, ett nybygge på samma plats, ett nybygge på Solberga och nu också ett nybygge på ”Å-tomten”, (Sundsängen). Jag väntar med spänning på vad politikerna kommer fram till. Det är kostsamma och svåra beslut. Som ”avdankad” journalist har jag nu rätt att vädra en personlig uppfattning. Om inte Sjöängsskolan ska vara kvar i sitt nuvarande läge, är Solberga ett självklart alternativ för mej. Där finns redan idrottsplaner, omklädningsrum och elljusspår. Att inte läget skulle vara nog centralt tar jag lätt på. Gick förbi där i lördags. Det var full rulle på alla planer, med massor av folk som tittade. På något vis hade de tagit sig dit…. Stadsplanerarna har ju också sagt att Askersund ska växa åt Edöhållet, och då är väl Solberga ett utmärkt alternativ.

Som jag skrivit tidigare tycker jag det är helt fel att röra det nuvarande stadsbiblioteket. Utveckla istället biblioteket. Ge biblioteket större utrymme så de kan flytta upp det som finns i källaren, släktforskning och det lokalhistoriska arkivet. Och skolan ska naturligtvis ha sitt nödvändiga bibliotek. Politiker skulle naturligtvis säga att man skulle spara massor av pengar på att samordna det hela med skolan. Personligen tycker jag att man ska ha råd med ett eget stadsbibliotek. Så fattig får aldrig en kommun bli. Utan ett ”riktigt” bibliotek hade jag inte kunnat läsa hälften av det jag gjort i dag. Efter skolan sprang jag och många med mej som inte hade råd att köpa böcker, till IOGT-lokalen i Askersund där biblioteket var inrymt fört att låna. När sedan kommunen satsade på en egen bibliotekslokal var det rena drömmen. Där fanns nästan allt som man sökte. Precis som i dag.

Det viktiga nu är väl att skolsatsningen kommer igång med det snaraste. Var det än blir för plats. Själv var jag med och skrev när Närlundaskolan skulle byggas i slutet av 70-talet. Det blev en mycket segdragen och infekterad historia som drog ut på tiden. Säkert handlade det om fyra-fem år. Bråket handlade inte så mycket om själva skolbygget utan om skolans gymnastiksal. Ett gäng politiker ville att det skulle byggas en gymnastiksal enbart för skolans räkning. Ett annat gäng ville bygga en ”riktig” idrottshall på något annat ställe. Solberga var ett alternativ. Och som vanligt när inte politiker kan enas blir det en halvmesyr. Kommunen beslutade till slut för att bygga en förstorad gymanstiksal, Närlundahallen. Jo, så var benämningen på den tiden, och ingen blev riktigt nöjd.

Minns att dåvarande oppositionsrådet Karl-Erik Johansson förklarade i en tidningsartikel att Närlundaskolan skulle bli ett monument över dumheter i Askersund, men ett lärorikt sådant. Han hävade att det var det bedrövligaste ärende som behandlats i Askersunds kommun

Hoppas det går bättre med den nödvändiga satsningen på Sjöängsskolan.

PS! Kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Filmdebut

Bosse Karlsson och Alf Fransson, gör en stor kulturgärning för Lerbäcksbygden och Lerbäcks hembygdsförening. De dokumenterar det som händer i bygden. De tar också upp äldre händelser och intressanta personer. Själv hade jag förmånen att vara med på en inspelning i veckan.

Nedan några filmer som jag kunde tänka mej ha varit med i också.

I veckan gjorde jag min filmdebut! Det handlade inte om någon statistroll i ”Åsa-Nisse”, agentroll eller rollen som förste älskare. Tror inte de två senare alternativen skulle passa mej riktig heller...

Frågan är nu bara när nästa erbjudande kommer? Skämt åsido, det var en mycket seriös och trevlig inspelning som gjordes av Alf Fransson och Bosse Karlsson i Lerbäcks hembygdsförening. De båda gör en stor kulturhistorisk gärning åt både föreningen och bygden. Inte för att just jag var med den här gången. De dokumenterar det mesta som händer i föreningen på ett proffsigt sätt. Både gammalt och nytt. Alf och Bosse , gör också inspelningar om personer som inte längre finns i livet. Min medverkan handlade om mina träffar med diktaren och tecknaren ,”den blyge” Levi Karlsson. De ville att jag skulle berätta lite om mina möten med Levi. Han är en av Lerbäcksbygdens stora söner och väl värd att dokumenteras. Han gav ut inte mindre än elva diktböcker med teckningar. Genom Alf och Bosse kommer hans gärning att bevars både i ton och bild för framtida generationer. Filmerna visas även i dag på förenings-och medlemsmöten.

Inspelningen om Levi med mej skedde i Strandparken. Stjersunds slott och Borgmästareholmen fans i bakgrunden som en vacker inramning. Det behövdes säkert i mitt fall. För att lyfta bilden lite. Filmarna använde två kameror så det skulle bli bra och lättare att klippa den färdiga filmen. Efter ”framträdandet” blev jag bjuden på kaffe och bakelse på Tutningen. Och en stunds trevlig samvaro med Alf och Bosse. Det var annat än de uppstyltade filmfestivalerna ute i världen. Kaffe och bakelse, är så gott som något.

Jag ser verkligen fram mot det färdiga resultatet med spänning. Kanske jag är bortklippt…

Måste erkänna att jag varit med om en filminspelning en gång tidigare. Men det var absolut inte i samma klass som med Alf och Bosse. En person från en mindre ort i kommunen hade längre frågat mej om en filmintervju. Jag nekade i det längsta. Det är inte riktigt min grej att prata om mej själv. Men filmaren hade en hållhake på mej. Han hade hjälpt mej med en del skrivarbeten för tidningens räkning. Det gällde att ta och ge. Filmaren kom in på redaktionen och riggade upp hela utrustningen med lampor och kamera. Och så skull då intervjun började. Men det sprack direkt. Filmaren hade glömt mikrofonen hemma! Och det fanns inte tid att åka fyra fem mil och hämta mikrofonen.

Det blev aldrig någon inspelning och lika bra var det. Jag pratar hellre om andra som jag träffat.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Tidning och morgonfika

Askersunds-Tidning upphörde 1956.

Allehandas förste lokalredaktör i Askersund var Waldemar Ärnleöv. Han hade redaktionen i sin lägenhet vid Väderkvarnsgatan 28.

Han med Örat var ett populärt inslag i Askersunds-Tidning. Signaturen gisslade både höga och låga.

Ibland medverkade "den blyge" Levi Karlsson med dikter i teckningar. Just den här teckningen handlar om bråk i samband med lucifirande i Askersund, där Han med Örat gåt hårt fram.

C I Fahlgrén startade Askersunds-Tidning 1857

Under en period fanns Allehandas redaktion vid Sundsbrogatan 16. Men det var efter huset hade byggts om. Bilden är före ombyggnaden på 50-talet.

Länstidningarna blir allt tunnare. Och det värker förstås i hjärtat på en gammal tidningsjournalist. Har alltid tyckte att tidningsläsningen ska räcka till några koppar kaffe på morgonen. Men så är det inte längre. Läsningen räcker nästan inte längre till en kopp i början av veckorna.

Marknadsundersökare har pappersvägen tagit redan att folk inte hinner läsa tidningen på vardagar och har därför koncentrerat nästan allt till slutet av veckorna. I övrigt är läsarna hänvisade till tidningarna på Internet. Tycker det finns ett tankefel där. I mina möten med människor dagligen stämmer inte undersökningarna. Visst är det bråttom i många familjer på morgonen, men i städer som Askersund med en ganska stor dominans av äldre och mångåriga prenumeranter är den dagliga morgonläsningen viktigt. De flesta vill ha en hyfsad tjock tidning varje dag, med en blandning av nyheter och reportage, som räcker till några koppar kaffe. Det kommer alltid att vara gångbart med en sådan tidning om innehållet är bra. Och där journalisterna prioriterar det rätta och viktiga. Det kan vara en svår konst, men i möten med läsare så brukar betygen vara skoningslösa om man inte är nöjd med tidningen.

I dag dimper det ner ett antal mycket tunna tidningar i postlådan, som är mera reklamtidningar än till för läsning. Men det har rätt storlek för att slå in fisk i om man nu ska vara lite elak. Själv är jag uppväxt med Askersunds-Tidning eller ”Askersundaren” som alla sa, och Nerikes –Allehanda som var min arbetsgivare i nästan 30 år. Askersunds-Tidning en ganska tunn tidning som kom ut tre dagar i veckan fram till nedläggningen 1956, då stora NA tog över verksamheten helt.

A-T trycktes i Askersund och jag minns att folk satt och väntade på trappan till tidningen utgivningsdagarna. Så populär var A-T. Det är tveksamt om sådant kunde hända i dag. Kan tänka mej att A-T hade en täckning på 90 procent i stan. Men tidningen var även stor i övriga Sydnärke och en bit in i Västergötland och Östergötland. Det var en tunn tidning, men läsarna fick vad de önskade. Bland annat fanns det en sportsida där nästan alla matcher som spelades i Sydnärke fanns med som referat. Bara det….

Kan väl nämna att alla Askersunds-Tidningar har räddas till eftervärlden till mikrofilm som finns tillgänglig på biblioteket. Även A-T blev modernare de sista åren, både i innehåll, tryck, bilderoch reportage. Ett uppskattat inslag var signaturen ”Han med örat”. Under den signaturen kunde tidningen gissla både makthavare och andra knepiga företeelser i samhället. Utan överdrift kan man nog säga att askersundarna älskade sin lokaltidning, som än gång C I Fahlgrén startade. Året var 1857. Fahlgrén var också mycket intresserad av tryck för blinda och konstruerade också ett alfabet samt typer för relieftryck, vilket skulle möjliggöra för de blinda att läsa med fingerspetsarna. Han fick också ett en utmärkelse för sitt arbete vid världsutställningen i London 1862.

Askersunds-Tidning köptes upp av Nerikes Allehanda på 40-talet. NA:s första lokalredaktion låg vid Väderkvarnsgatan 28. Huset kallades bara för 28:an. Redaktionen sköttes under två år av Waldemar Ärenlöv, som senare drev en butik i centrala Askersund i en lokal strax intill Café Tutingen. Tror lokalen tyvärr står tom i dag. Redaktionen var inrymd i Waldemars lägenhet inne på gården. Waldemar finns inte kvar i livet längre. Han berättade för mej en gång att han egentligen var lokalredaktör för Nerikes-Tidningen. Allehanda köpte upp den tidningen 1944. ”Jag ingick i köpet”, skämtade Waldemar.
På den tiden var Allehanda mycket liten. Askersunds-Tidning dominerade fullständigt på orten. Waldemar höll på fram till 1946 som ortsmeddelare och som annonsmottagare. Han behöll redaktionsnumret på telefonen sedan han slutade. Det var nummer 20. Telverket statte bara dit några nollor, före att allt skulle bli i sin ordning. Waldemar fortsatte fram till sin död med att skriva mötesreferat åt Elimförsamlingen.

Under tio år sakande Allehanda redaktion i Askersund. 1947 köpte företaget in Askersund-Tidning och hamnade då på klassisk tidningsmark i fastigheten Hospitalsgatan-Stora Bergsgatan. Stora profiler på A-T var redaktör Joel Haugard och Johannes Kjerrström. 1986 flyttade Allehanda sin redaktion till Sundsbrogatan 16, bara ett stenkast från torget, där biblioteket fanns tidigare. För i tiden var Sundsbrogatan 16 , stadens stora nöjespalats. I nedre våningen utmed Sundsbrogatan fanns Stadskällaren. Ofta ordnades stora baler vid Sundsbrogatan 16, för gods-och bruksägare i Sydnärke.

Det berättas att nationalskalden Verner von Heidenstams mor en gång hade en så stor krinolin att hon inte höll på att komma in genom dörren! Källarmästare Sundstedt upphörde omkring 1860 med källarrörelsen. Det gamla huset utmed gatan byggdes om för bibliotekets räkning. Allehhandas redaktion är också borta. Den finns i dag längre ner på Sundsbrogatan i närheten av busstationen.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

"Båt-Harry" och hans Vätterbåtar

"Båt-Harry" Karlsson visste allt om sjöfarten på Vättern. Han hade också en stor samlingar bilder på fartyg som trafikerat Vättern

Hjulångaren Eric Nordevall II sjösätts i i helgen vid Forsviks industriminnen. "Båt-Harry" hade stort intresse av Nordevall. Bilden är från Carl Olof Cederlunds skrift om ångfartyget.

1986 kom Harrys båtserie i NA också ut i bokform. Vi kände varandra väl och han var vänlig och ge mej en bok med autograf.

Boken om Vätternbåtar är något av kulturhistoria för sjöfarten på Vättern. Så här ser upplägget i boken ut.

Under helgen (lördagen den 6 juni) sjösätts hjulångaren Eric Nordevall II under pompa och ståt i Forsvik. Det är en historisk händelse. En kopia av originalet som ligger på Vätterns botten har byggts vid Forsviks industriminnen. Ett bygge som pågått i ett antal år, men som nu är klart. Kopian ska nu ska bogseras till Motala där maskinerna ska monteras. Sedan återstår att mycket arbete med inredningen.

Eric Nordewall förliste 1856. Hösten 1980, alltså 124 år efter förlisningen, återfann två dykare , bröderna Olaf och Åke Svensson, haveristen. Hela fartyget stod intakt på Vätterns släta botten på 45 meters djup. Förhoppningen var att fartyget skulle bärgas, men så blev det inte. Istället byggdes kopian Eric Nordevall II. Ett komplicerat bygge som tagit lång tid, men som också under byggtiden blivit en verklig turistattraktion.

Eric Nordevall tillhörde den första generationen ångfartyg och byggdes speciellt för att trafikera Göta kanal. Med Eric Nordevall och hennes fyra systerfartyg revolutionerades de svenska kommunikationerna och man kunde för första gången resa med fast tidtabell mellan Stockholm och Göteborg. Samma år som ångfartyget förliste grundades Statens järnvägar. Men de båda händelserna hade inget samband, utan det var en ren tillfällighet.

Största anledningen till att jag skriver om Eric Nordevall, är ”Båt-Harry ” Karlsson från Olshammar. Han finns inte längre i livet, men hans stora intresse och kunskap om Vätterbåtar delade han med sig till mej många gånger när jag var på tidningen. Vi talades vid eller träffades någon gång i veckan under många år. Och hans intresse för Eric Nordevall var mycket stort. Säkert följer Harry evenemanget i Forsvik från sin himmel.

Under många medverkade ”Båt-Harry” i NA med en serie om Vätterbåtar. Han presenterade båtar under vinjett med lite kort fakta. Det var en mycket populär serie, som till slut ledde till en bok, ”Vätterbåtar”, som kom ut 1986. Harrys stora samlingar av bilder och allt som hörde sjöfarten på Vättern till samlades senare i Askersunds Hamnmagasin. I dag finns samlingarna, tyvärr för Askersunds del, i Motala. Men de ska tillbaka till Sydnärke har de styrande lovat.

Harry var också en flitig föredragshållare om sjöfarten på Vättern. Han var också mycket aktiv vid båtklubben i Aspa. Skulle man ha tag på honom så fanns han i båthamnen, eller också jobbade han med att bygga båtmodeller hemma i källaren. Då bjöd alltid hustru Elsa på kaffe och hembakat. Ibland fanns han också på Olshammarsgården strax intill båthamnen. Harry ställde alltid upp för samtal och fotografering. Han tyckte om att bli fotograferad och det var inte så underligt. Harry blev alltid bra på bilder. Men det blir alla som tycker det är roligt.

Harrys kunskaper om sjöfarten på Vättern var ovärderliga och inte lätta att föra vidare. Men det finns hopp. Anders Engdahl i Forsa, uppväxt i en stor sjömanssläkt, är ändå en bit på väg. Och intresset har han. Själv är jag dålig på båtar. Det jag kan lärde Harry mej. Ibland tyckte han nog med mina frågor att jag var ovanligt korkad. Men han låtsade inget om, vänlig som han var..

Slutligen kan jag berätta om ett eget lite udda båtminne. På fartyget Motala Express serverades julbord. Ofta fanns ingen is på Alsen så skepparen kunde gå ut en liten bit från hamnen i Askersund. Men den gången jag berättar om gick det inte att gå ut. Isen låg tjock. Vi fick äta julbord i hamnen, medan de mullrade lite svagt från motorrummet. Det var ändå så mörkt ute så det spelade ingen roll.
Minns då en man som sa till mej när vi steg i land att det hade varit en ovanlig fin sjöresa. Han hade aldrig upptäckt att vi var kvar i hamnen! Men till ett julbord brukar det bli några snapsar. I det här fallet vet jag inte om det var så, men jag misstänker det.
OVE DANIELSSON

PS! kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html

Borgmästareholmen

Så här såg anonsen för "holmefesten" ut 1956.

Borgmästareholmen i Askersund är både en gammal idrottsplats och festplats för IFK Askersund.

Nisse Lundstedt ställde upp i amtörtävlingen ett år. Nils Björck satt som alltid vid pianot vid amtörtävlingarna. Nisse blev publikens favorit, men inte juryns.

IFK finasierade hela sin verksamhet med festerna på Borgmästareholmen

Owe Thörnqvist gästade holmen vid ett tillfälle. Han var mycket populär ute i bygderna med sina visor, som fortfarande är gångbara.

IFK-medlemmarna fick ställa upp för få det hela att gå i lås ute på holmen. På bilden syns Elis Carlsson, TV-profilen Olle Björklund (inbjuden gäst), Stig Johansson och Gösta Bragensjö.

Så här kunde det se ut vid dansbanorna förr i tiden. Man måste säga att det gått framåt med allt

Snart kommer festivaler och fester av olika de slag att duga tätt över vårt avlånga land. Det finns snart inte en plats med självaktningen som inte har en festlighet av något slag under sommaren. Öl och grillat i tält är viktiga inslagen för att folk ska ha trevligt. Och så brukar de komma någon artist. Ibland kända och ibland bara kända genom något TV-såpa. Men hur som helst, då är det sommar i Sverige med semester och lata dagar.

Själv är jag uppväxt med dåtidens största sommarfest i Sydnärke. Borgmästarholmsfesten i Askersund. Det kom mellan två och tre tusen personer under de två festdagarna. Och då ska man ha i minnet att det inte ens fanns ett lättölstält. Det var kaffe och bulle som gällde. Men för den skulle var det ingen helnykter fest. På något vis ordnade delar av publiken ”glädjedrycker” själva. Publiken forslades över från hamnen ut till holmen med ”vedskutor” som det tog nästan en halv dag att vända med ute på Alsen. Det var långa köer både dit och hem. Vid något tillfälle blev det rena kaoset. En av skepparna hade tittat för djup i flaskan och fartyget fick stanna i Askersunds hamn.

En del förfasade sig över "holmefesterna". Det var ett mänskligt förfall med fylla, sex och slagsmål. Visst var det lite sådant men inte i den omfattning som många gjorde gällande. Enligt rykten fanns det till och med en församling i Askersund som bad om att holmen skulle sjunka på lördagskvällen. Då skulle alla syndiga gå under samtidigt. Man var helt enkelt av med dem. Men jag tror det var ett falskt rykte.

Arrangörer var IFK Askersund och som lite mera vuxen var jag inblandad i högsta grad. Alla som spelade eller var medlemmar i föreningen skulle hjälpa till för att ro det hela i land om man nu skall vitsa till det hela. Festen hölls alltid den första helgen i juli. På den tiden var det bara ”holmefesten” som hölls i Sydnärke just den helgen. Det var meningslöst att ordna andra fester. Så stor var den. Då var alla annan aktivitet i föreningen också inställd. Alla skulle hjälpa till med förberedelserna och det var inte så konstigt. IFK levde i stort sett på inkomsterna från ”holmefesten”. Och då hade IFK periodvis ett allsvenskt som bandylag som kostade lite pengar att hålla i drift.

Ett problem för IFK var att få ut el till Borgmästareholmen. Men det ordnade föreningens många elektriker med. Halva bandylaget var just elektriker. Men det behövdes inte så mycket el, till skillnad från dagens rockorkestrar. Förutom gästartister fanns det traditionella inslag som ”Kumla-Greven” och hans orkester. De spelade på baksidan av serveringspaviljongen. Repertoaren var begränsad. Några gånger i timmen körde ”greven” , den smäktande slagdängan ”Du svarta zigenare”. På söndagseftermiddagarna var det amatörtävling med Nisse Björck som ackompanjatör vid pianot. Därifrån har jag många udda minnen. En gång klev en av IFK:s gamla storspelare i fotboll, Nisse Lundstedt, upp på scenen för ett framträdande. Han var lite eljest kan man säga. Och just den här dagen var han lite extra upprymd. Först nekades han att framträda. Men till slut släpptes Nisse fram. Det blev succé, men kanske inte så mycket för sången utan mera för ”artisteriet”. Han vann inte, men han vann publikens hjärtan.

Vid ett annat tillfälle skulle Owe Thörnqvist uppträda från scenen på dansbanan. Ordningsvakterna kämpade säkert en halvtimme för att få bort publiken från banan. Alla skulle stå utanför staketet enligt vakterna. Ordning och reda. När sedan Thörnqvist klev upp på scenen undrade han varför alla stod så långt bort. Kliv upp på dansbanan så vi får närkontakt var hans besked. Vad vakterna sa hann ingen att uppfatta innan de försvann.

1974 höll IFK den sista traditionella ”holmefesten”. Året efter fick festen ställas in för att brygga på holmen var för dålig. 1976 ordnade IFK en midsommarfest på holmen. Det fanns inga midsommarfester i närheten. Arrangörerna trodde att några hundra skulle ta sig över med båten. Det kom 1 600 personer! Men midsommarfesten blev en engångsföreteelse i föreningens historia. I dag hålls midsommarfester igen i privat regi, men med betydligt blygsammare publiksiffror. Konkurrens är betydligt hårdare i dag.

Diskussionen om en bro ut till holmen hade förts under många år men blev till slut en verklighet. Åsbro GoIF och Askersunds skridskoklubb satsade stort. Både på artister och på en dansbana med tak. Men det stora arbetet gav inte den behållning som föreningarna hade räknat med. I dag är det kommunen som ansvarar för holmen och serveringen är uthyrd till en privatperson. ”Borgmästareholmen –Barnens egen Ö” står det på skyltarna ut till holmen. Personligen tycker jag det skulle räcka med Borgmästareholmen som det alltid gjort. Det är väl allas ö.

När bron byggdes trodde alla att det skulle bli invasion ute på den vackra ön. Men det blev inte riktigt så, trots att du nu också finns ett bad som lockar. De som har verksamheter där får kämpa för att få ut folk, men det kanske måste till en lång inkörningsperiod. Vad vet jag? Kanske var det båtturen ut till holmen som lockade mera än bron….
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html

Donation till småfåglar

Makarna Nils och Judit Setterberg bodde i Falla Skyllberg. Judit avled 1987. Då var hon nära 90. Makarna värnade om djuren och donerade en stor summa pengar till djurmat.

Arne Björck i Falla skötte påfyllningen av foderautomaterna länge. Pengarna till fågelmaten kom från makarna Setterberg.

Auktionen efter makarna Setterberg gav en del pengar. Det handlade om fyra-fem hundra utrop.

Askersunds kommun har fått många märkliga donationer genom åren, där kravet har varit gåvan ska ombildas till fonder. I testamentena har det stått utförligt vilka som kan söka pengar ur de olika fonderna. Ofta är donationerna gamla med dåtidens krav. Kommunen har ombildat och slagit ihop ett antal fonder för att överhuvudtaget kunna dela ut pengar till folk. Och det är inte helt lätt att ombilda fonder. Det är olika höga instanser som först måste godkänna allt och då handlar det mycket om byråkrati för att allt ska bli rätt.

En av de märkligaste donationer som kommunen fått var efter makarna Judit och Nils Setterberg i Falla, Skyllberg. Judit avled 1986, men då var maken Nils redan borta. Det handlade om ganska mycket pengar. Den största privata donationen som kommunen ansvarat för. Behållningen i boet, 360 268:38 kronor, skulle enligt testamentet placeras i en djurfond. Enligt testamentet som upprättades redan 1962 skulle ”fondens hela ränteavkastning gå till åtgärder för skydd av i vilt tillstånd varande djur på marken och för fåglar i luften. Ränteavkastningen skull årligen förbrukas”.

I testamentet föreskrevs att fonden skulle förvaltas av Lerbäcks kommunalnämnd. Nu skrevs testamentet före kommunsammanslagningen, så det blev istället kommunstyrelsen i Askersund som delar ut pengar för att hjälpa djuren. I testamentet står det tydligt och klart att det är djuren i Lerbäck och Snavlunda, som ska förfoga över ränteavkastningen. Hur makarna Setterberg tänkte hindra fåglarna från centralorten att få ta del av fröna har jag inte fått klart för mej.

I testamentet ingick fast och lös egendom beräknad till 83 800 kronor. Nu blev den summa betydligt högre efter försäljningen av makarnas hus i Falla och en auktion. Sammanlagt blev summan från makarna Setterberg drygt 500 000 kronor . Testamentet var inte riktigt bevakat från början. Det fanns släktingar som hade rätt på en del av pengarna. Beslutet blev till slut att djuren och släktingarna fick dela på pengarna.

1990 rev kommunen upp det gamla beslutet om hur pengarna till djuren skulle fördelas. Olika föreningar och allmänheten fick då också chansen att vara snälla mot djuren med donationspengarna. En ansökan om foder ska sändas in till Askersunds kommun. Sedan avgör de ansvariga på kommunen vilka som ska få pengar till djurmat.

Ruben Carlsson i Falla som jag kände ganska nära fortsatte att mat fåglarna något år efter Judits död 1987. Han bodde granne med henne. Ruben berättade för mej att hon hade hela frysen full med bröd, talg och annan mat till fåglarna. Ruben använde sig av det förrådet så länge det räckte. Och det räckte länge. På auktionen efter makarna Setterberg fanns en mycket ovanlig vevgrammofon. Men det var inte så konstigt som det lät. Judit bodde under många år i Kanada och hade köpt den där.
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida om det skulle vara så..

Titanic blev Hans öde

Vykortet som Hans Eklund skrev till sin bror Anders i Kårberg visade Titanic i all sin prakt.

Hans Eklund skulle besöka sin morbror i Arizona, men ödet ville anorlunda.

Det här är baksidan på vykortet som 16-årige Hans Eklund skrev till sin bror 1912.

Hans Eklund planer för sina resa var att han skulle börja arbeta åt morbror Johan i Arizona. Familjen hade tidigare fått ett fotografi från Johan. Det är han som sitter till vänster.

Kära Anders! Nu är jag redo för min avresa med denna båt. Tillönskar en glad Påsk, och den bästa hälsningen på födelsedagen. Hans.

Så skrev Hans Eklund, Kårberg, på ett vackert vykort från Southampton, England, daterat den 4 april 1912. Kortet var adresserat till brodern Anders hemma i Kårberg. På framsidan fanns Titanic, som då var världens största fartyg. Det var 16-årige Hans Eklunds sista hälsning hem till Sverige. Tio dagar senare gick Titanic på ett isberg och försvann ner i havets djup med 1 500 människor. Bland de omkomna fanns Hans Eklund. Hans kropp hittades aldrig.

Det är nu 97 år sedan atlantångaren sjönk på sin jungfruresa mellan Europa och Amerika. Fortfarande är Titanics öde mycket omskrivet. Bara för någon vecka sedan såldes föremål från överlevande för mycket stora pengar på en auktion i sydvästra England. Anledningen till att jag kan publicera bilder och hälsningar från Hans Eklund är att jag på mitt jobb som journalist träffade makarna Konrad och Rut Larsson i Kårberg för ett antal år sedan. Ruts familj och Hans Eklunds mamma bodde granar i många år. De umgicks också flitigt familjevis. Vykortet från Hans Eklund fanns bevarade hemma hos Larssons.

Hans Eklunds mamma pratade aldrig om vad som hänt sonen berättade Rut för mej. Men det var heller aldrig någon som frågade. Resan över Atlanten var beräknad att ta fem dagar. Ombord på Titanic fans ungefär 2 210 människor, varav 900 tillhörde besättningen. Svenskar och svensk-amerikaner var den största gruppen från Norden. Hans Eklund arbetade på kontoret vid Skyllbergs bruk. Han skulle åka över till sin morbror i Arizona.

I början av 30-talet kom morbrodern tillbaka från Amerika. Han flyttade senare till Hardemo där han köpte en gård. Hans Eklunds mor fick 2 699 kronor ur en välgörenhetsfond efter sin sons död. Det var ett mycket högt belopp. Anledningen var att modern var beroende av sonens arbete för sin försörjning.
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna . Har också en hemsida under uppbyggnad om det skulle vara så: http://ovedanielsson.se/index.html