Trevliga sällskap

Det är trevligt att vara med i sällskap. Själv är jag med i några stycken som passiv medlem. Men jag går gärna på trevliga träffar. Och ibland medverkar jag i någon tidning.

Presidiet i Askersunds fullmäktige har numera tagit plats ordentligt på den offentliga scenen i Folkets hus. Under ett stort antal år fanns de ”som hade hand om mötet” på en liten upphöjning på golvet. Men nu är jag kom tillbaka för att ta plats som åskådare fanns gänget med ordförandeklubban på stora scenen. Säkert är det mera praktiskt så när beslutsfattarna viftar för att begära ordet. Det är inte så lätt att se alla från samma nivå. Och det är väl inte det sämsta att hamna på en gammal revy –och teaterscen.
Under många år som reporter på NA bevakade jag bland annat det som hände inom politiken och debatterna i fullmäktige. Jag har varit i Folkets hus och lyssnat ett antal gånger sedan jag slutade på NA för att kunna hänga med vad skattepengarna går till och vad kommunen satsar på. Om det ska satsats, eller sparas. Det är mycket av det senare nu för tiden.
Som ”bara” åhörare går det att ha ett litet avslappnat förhållande till vad som sägs. Man behöver notera det mest väsentliga i huvudet. Det är annat att sitta som reporter och redovisa det viktigaste i tidningen. Och som måste också vara helt korrekt. Som journalist gällde det att redovisa fakta och sedan var det upp till läsare och allmänhet att ta ställning till förslag och beslut. Ofta är det och bör vara så att de politiska förslagen redovisas så snabbt som möjligt. Annars finns det inte chans för väljarna att ta ställning. När ärendet kommer till fullmäktige handlar det ofta bara om formalia.

Ibland när jag suttit som skrivare har jag undrat över hur politikerna har kommit fram till sina beslut. Hur många har varit med och sagt sitt i viktiga frågor? Hur vågar de fatta viktiga beslut när bara få har varit inblandade. Som skrivare har jag stor erfarenhet av hur folk kom in på redaktionen och klagade på dålig information. Eller ingen alls. Hur man löser problemet har jag inget svar på. Men så är jag heller inte politiker.

Sjöängsskolans upprustning har varit flitigt på tapeten på senare. Vid måndagens (23/2) fanns ett radikalt medborgarförslag om att strunta i gamla Sjöängsskolan och istället bygga en ny skola upp vid Solberga IP, där det finns närhet till olika anläggningar för personal och elever. Området vid Sjöängsskolan skulle då säljas ut till bostadsbyggande. Där fick beslutsfattarna något att bita i… Hur som helst får nog alla vara glada över att det finns folk som vill ägna en del av sitt liv åt att vara fritidspolitiker. Det är fritt fram för var och en att ägna sig år politik om det skulle vara så.

Som reporter har jag alltid valt att stå utanför de flesta sammanslutningar för att inte hamna i något beroendeförhållande. Men det är inget som jag lidit av. Jag har istället valt att efter tidningsåren blivit medlem i några trevliga sällskap. Det är roligt att vara med i sällskap. Ibland skriver jag också lite idrott i Örebro Läns Idrotshistoriska Sällskaps tidning ”Idrottsarvet” (http://www.olis.nu/), men för det mesta går jag bara på alla trevliga träffar. Lite fisigt kanske, men jag är inte van med att delta aktiv i olika föreningar. Och i min ålder går nog heller att lära sig.

I april håller nybildade ”Povel Ramel Sällskapet” årsmöte i Stockholm. Då ska jag försöka ta mej dit. Som grabb åkte jag till Laxå med buss för att se hans ”Knäppupprevyer”. Revyerna kom alltid till Laxå eftersom det fanns järnväg dit. Tälten gick på järnvägsvagnar. Intresset för Povel musik och fyndiga texter har funnits hos mej sedan barnaåren.
Ove Danielsson