Modellsamlare

Har tidigare skrivit om att samlarintresset är stor hos många. Mats Alvarsson är en stor samlare av modellbilar. Skrev en gång om honom i tidningen när han fått tag på en ambulansmodell vars förlaga en gån rullat i Askersund. Det var en engelsk tillverkare som tagit fram modellen.

Klicka på bild och text så blir den mera läsbar.

Ove Danielsson

Moderna tider

Askersunds kommun är i ekonomisk kris. Den svåraste i modern tid enligt ansvariga på kommunen. Nyheten har gått i tidningar, radio och på TV. Hårda besparingar och avskedande av personal är att vänta för att kunna hålla näsan över vattenytan. Det blev en knepig uppgift för politiker och tjänstemän att klara ut det hela. Sömnlösa nätter och många heta möten väntar förmodligen. Man är precis inte avundsjuk.

Blev lite fundersam när ordet moderna tider användes som måttstock för ekonomiproblemen. Jag förknippar ordet med Charlie Chaplins film ”Moderna tider”, men så trevligt var inte det här beskedet.
Vilket år räknar ansvariga moderna tider ifrån? Kanske från 1900-talets början? Det är något att forska i. I Askersund är det normala uttrycket ”att så här jäkligt har det inte varit sedan staden brann” . Men det var ju redan 1776. Moderna tider kanske är bättre att använda i det här seklet.

I tidningen kunde man också läsa att informatörstjänsten inte skulle återbesättas. Förmodligen är det just nu den behövs som bäst. Människor är oroliga för vad som kommer att hända när jag stöter på folk på stan. Får jag behålla jobbet? Det finns massor av frågor att besvara. Men den informationen kanske kommunen ordnar på något bra sätt. Kanske med en sopplunch..

Hur som helst är det spännande att följa det hela, även om det är lite på avstånd för en gammal reporter. Men kanske den ekonomiska rapporten i april visar på helt andra siffror? Inflyttningen och skatteintäkterna kanske har ökat lika snabbt som de försvunnit. Och snart är det vår och grönska det är något att se fram emot för alla som går och deppar. Talgoxarna är för övrigt redan på gång och lockar.
Ove

Trevliga sällskap

Det är trevligt att vara med i sällskap. Själv är jag med i några stycken som passiv medlem. Men jag går gärna på trevliga träffar. Och ibland medverkar jag i någon tidning.

Presidiet i Askersunds fullmäktige har numera tagit plats ordentligt på den offentliga scenen i Folkets hus. Under ett stort antal år fanns de ”som hade hand om mötet” på en liten upphöjning på golvet. Men nu är jag kom tillbaka för att ta plats som åskådare fanns gänget med ordförandeklubban på stora scenen. Säkert är det mera praktiskt så när beslutsfattarna viftar för att begära ordet. Det är inte så lätt att se alla från samma nivå. Och det är väl inte det sämsta att hamna på en gammal revy –och teaterscen.
Under många år som reporter på NA bevakade jag bland annat det som hände inom politiken och debatterna i fullmäktige. Jag har varit i Folkets hus och lyssnat ett antal gånger sedan jag slutade på NA för att kunna hänga med vad skattepengarna går till och vad kommunen satsar på. Om det ska satsats, eller sparas. Det är mycket av det senare nu för tiden.
Som ”bara” åhörare går det att ha ett litet avslappnat förhållande till vad som sägs. Man behöver notera det mest väsentliga i huvudet. Det är annat att sitta som reporter och redovisa det viktigaste i tidningen. Och som måste också vara helt korrekt. Som journalist gällde det att redovisa fakta och sedan var det upp till läsare och allmänhet att ta ställning till förslag och beslut. Ofta är det och bör vara så att de politiska förslagen redovisas så snabbt som möjligt. Annars finns det inte chans för väljarna att ta ställning. När ärendet kommer till fullmäktige handlar det ofta bara om formalia.

Ibland när jag suttit som skrivare har jag undrat över hur politikerna har kommit fram till sina beslut. Hur många har varit med och sagt sitt i viktiga frågor? Hur vågar de fatta viktiga beslut när bara få har varit inblandade. Som skrivare har jag stor erfarenhet av hur folk kom in på redaktionen och klagade på dålig information. Eller ingen alls. Hur man löser problemet har jag inget svar på. Men så är jag heller inte politiker.

Sjöängsskolans upprustning har varit flitigt på tapeten på senare. Vid måndagens (23/2) fanns ett radikalt medborgarförslag om att strunta i gamla Sjöängsskolan och istället bygga en ny skola upp vid Solberga IP, där det finns närhet till olika anläggningar för personal och elever. Området vid Sjöängsskolan skulle då säljas ut till bostadsbyggande. Där fick beslutsfattarna något att bita i… Hur som helst får nog alla vara glada över att det finns folk som vill ägna en del av sitt liv åt att vara fritidspolitiker. Det är fritt fram för var och en att ägna sig år politik om det skulle vara så.

Som reporter har jag alltid valt att stå utanför de flesta sammanslutningar för att inte hamna i något beroendeförhållande. Men det är inget som jag lidit av. Jag har istället valt att efter tidningsåren blivit medlem i några trevliga sällskap. Det är roligt att vara med i sällskap. Ibland skriver jag också lite idrott i Örebro Läns Idrotshistoriska Sällskaps tidning ”Idrottsarvet” (http://www.olis.nu/), men för det mesta går jag bara på alla trevliga träffar. Lite fisigt kanske, men jag är inte van med att delta aktiv i olika föreningar. Och i min ålder går nog heller att lära sig.

I april håller nybildade ”Povel Ramel Sällskapet” årsmöte i Stockholm. Då ska jag försöka ta mej dit. Som grabb åkte jag till Laxå med buss för att se hans ”Knäppupprevyer”. Revyerna kom alltid till Laxå eftersom det fanns järnväg dit. Tälten gick på järnvägsvagnar. Intresset för Povel musik och fyndiga texter har funnits hos mej sedan barnaåren.
Ove Danielsson

Major Trafvenfelt

Major Trafvenfelts rum vid Stora Bergsgatan. Bild från Linus samlingar

Majoren med elver vid sameralskolan. Bild från Linus arkiv.

Bilden är från 1903. Majoren med elever. Från Linus arkiv

Här är en av de sista bilderna på Askersundskonstnären Hjalmar Trafvenfelt. Han skänkte ett 20-tal konstverk till Askersunds stad som hänger i olika förvaltningslokaler.

Motivet på bilden är från 1929. Trafvenfelt målade nästan bara landskapsbilder.

Konstverken efter majoren och landskapsmålaren Hjalmar Trafvenfelt, är fortfarande mycket eftertraktade i Askersund. Trafvenfelt levde och verkade i Askersund fram till sin död 1937. Han blev 85 år. Det är svårt att få tag på en "Trafvenfeltare" i dag. Och på auktioner i Askersund blir målningarna ofta mycket dyra.

Lokalt är Hjalmar Trafvenfelt en stor konstnär. Ute i Sverige är han dock mindre känd. Kollade med experter när Antikrundan var i Askersund. Ingen av experterna kände till honom utan fick kolla i böcker och med experter på andra håll. Men det var svårt att få tag på uppgifter. Som tur är askersundarna informerade om stadens store konstnär.

Lite var stans i de kommunala förvaltningarna hänger det verk av Trafvenfelt. Det hänger ihop med att konstnär gjorde en stor donation till Askersund stad 1921, bestående av ett 20-tal verk från äldre miljöer i staden. Det finns folk som minns när major Trafvenfelt satt och målade på olika platser i staden. De som minns har berättat att han kunde bli mycket irriterad om någon stannade och tittade.

Hjalmar Trafvenfelt tillhörde en gammal svensk adelssläkt vars manliga medlemmar på något få undantag hanterat svärdet. Själv officer byte han med förkärlek svärdet mot penseln. Till Askersund kom han år 1902 som befälhavare för Askersunds rullföreningsområde. Han var också teckningslärare och gymnastiklärare vid läroverket.

Trafvenfelt producerade under sin Askersundstid 700-800 oljemålningar, de flesta med motiv från Askersund. Hans trogne följeslagare i Askersund var en foxterrier. Enligt Trafvenfelt spelade hunden en viktigt roll i konstnärens skapande. Hunden jagade allt som oftast in en katter på gårdarna. Konstnären var då tvungen att rusa in på gårdarna och avstyra blodiga bataljer. På det viset upptäckte han många motiv för sina tavlor.

Det finns förslag om att samla ihop Trafvenfelts tavlor och visade upp dem på en årlig sommarutställning i gamla Varmbadhuset. Kanske i anslutning med en enklare servering. Det vore nog inte helt fel. Det är inte så många som tar sig in i förvaltningslokalerna och tittar på den gamle majorens skänkta tavlor. För det var ändå till askersundarna som gåvan var tänkt....

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

Glömska vid sjön

Sedan jag slutade som aktiv idrottare för ett stort antal år sedan kan jag skryta med att ha blivit en ganska flitig motionär. Men det tog tid att komma igång efter den aktiva tiden då det var träning och matcher flera gånger i veckan. Det var först när jag upptäckte att byxorna började bli allt för trånga som jag började röra på mej regelbundet. Nu blir det några rundor i veckan runt Gårdsjön och en del promenader.

Rundan runt sjön och Askersunds by är precis lagom. Åtta -nio kilometer utan större backar. Allt för att spara mina slitna idrottsknän som gör sig påminda ibland. En av anledningarna till att jag kört in mej på Gårdsjörundan är att jag är uppväxt bara några meter från sjön i ett litet rött hus fullt med ungar.

Det är alltid trevligt att se vad som händer vid det gamla barndomshemmet. När vi bodde där hände det inte så mycket med husen. Men det hade sina orsaker, och då inte minst pengar. Men det är inget jag gått och gruvat mej för genom åren.

Brukar fundera över vad som hände vid Gårdsjön som barn när jag passerar förbi på Vretstorpsvägen. Men det märkliga med mej är att jag nästan inte minns något alls. Och det handlar inte om någon sjukdom. Tror jag.

En del som jag träffar kan berätta om allt vad som hänt sedan tvåårsåldern. Har funderat över vad min minnesförlust beror på. Läste i en tidning att minnesförlusten från barndomen kan bero att inte hände något att minnas. Och så är det nog. Som gammal journalist tror jag på allt som står i tidningarna. Det minnesbilder jag har är att vi började bada och simma så fort isen gått bort på sjön och så fort isen lagt sig igen var det bandy som gällde.

Men jag sörjer inte över minnesförlusten. Det är så populärt att leva i nuet. Vet inte annars hur man gör...

En av de märkligaste som hänt med Gårdsjön är att någon på 50-talet fick för sig att göra ett vykort på sjön!! Undrar vem som kom på den idén och vad man hade att locka med. Det kunde inte ha varit kräftor, för om dessa rådde det vild fajt. Ingen utomstående släppts in av markägarna runt sjön. Och alla med små röda stugor vid strandkanten hade inget eget vatten. Bara strandrätt. Personligen tror jag att kräftorna hade räckt till alla om det varit så.

Ove

PS! Kommentera gärna

Joel Haugard

Redaktör Haugard tillhörde naturligtvis stadens kulturelit med sitt författarskap. Bilden är från 1934 när kulturpersonerna, prosten Bäckgren, Joel Haugard, prosten Söderstéen, slottsfrun Augusta Cassel, uppvaktade nationalskalden Verner von Heidenstam på hans 75-årsdag. Skalden tillbringade sina sommarlov i Olshammar.

Redaktören och hembygdsforskaren Joel Haugard avled för 60 år sedan. Med anledning av det uppmärksammade jag Haugard med en artikel för min gamla arbetsgivare Nerikes- Allehanda den 14 februari. Här följer hela artikeln:

ASKERSUND
Harsdammet från fiolstråkar är en stor anledningen till att Askersunds lokalhistoria blivit så väldokumenterad. Det låter kanske lite märkligt men redaktören, tidningsägaren och hembygdsforskaren Joel Haugard var också en hängiven fiolsamlare. Han hade samlat på sig ett antal dyrbara fiolskatter ute i Europa som han spelade på ibland. Men det blev också hans dystra musiköde. Haugard fick astmaanfall av hartsdammet som rök från stråken. Han tvingades sluta spela. Och istället ägna sig mera åt hembygdsforskning. Haugard levde mellan åren 1892 och 1949.

Under 40-talet skrev Haugard en rad böcker om hembygden och om mänskor som bott där. Redaktörens storverk, Askersundiana, kom ut 1940. Det är nu 60 år i februari som Haugard avled, men hans hembygdsböcker är högsta grad levande för de flesta. I sitt arbete var han synnerligen noggrann. Han kunde i halvtimmar diskutera ett ords betydelse. I sin självkritik var han något av pedant. Han makulerade till exempel en hel upplaga av Askersundiana. Två porträtt fanns på olika ställen och en feluppgift hade smugit sig in om Askersunds hotell. Hellre makulering än lapp med rättelse resonerade han.

Med allt mer imponerande skulder for han runt till Europas storstäder på jakt efter dyrgripar. Sammanlagt ägde han ett hundratal fioler. Haugard spelade också själv. Han var förste violinist i Askersunds musiksällskap. Ofta ackompanjerad av systern Maria Andersson. Haugard var ständigt orolig för att det skulle hända något med hans dyrbara instrument. En natt blev han rädd för att det skulle gå mask i felorna. På fläcken startade han ett flerdagarsjobb som bestod i att spruta fotogen i alla upptänkliga hål i möblerna hemma i våningen . Och så fortsatte det tills han fick ta farväl av violinen.
Joel fick då trösta sig med sin äldre hobby, kulturhistorisk forskning. Något som blivit till stor glädje för dagens askersundare. Så fort någon pratar hembygdshistoria dyker Joel Haugards namn upp. Sedan en tid tillbaka är också en studiecirkel i hembygdsföreningen regi igång om Haugards författarskap. Och då handlar det om den kulturhistoriska delen i hans skrivarbete.

1918 debuterade Haugard som skönlitterär författare med ”Ann Dayot”. Hans dröm var att bli en berömd författare. Men det blev inte så många skönlitterära verk. Haugard var bättre på att skriva om hembygden.
”Jag skickade manuset till min debutbok Ann Dayot till ett förlag med upplysningen om att verket kostat mej 500 nätters arbete. Till sist kom svaret: ”Huruvida det varit bättre om ni sovit de 500 nätterna eller ej kan vi inte uttala oss om” skrev förlaget”, berättade Haugard i en av få intervjuer som gjorts med honom.

Joel Haugard var född i Askersund. Fadern , A.E Andersson, var boktryckare och tidningsman. Efter studentexamnen studerade unge Joel medicin i Uppsala för att bli läkare, men hoppade av studierna då han ansåg att läkaryrket inte passade honom. Han var allt för blödig. Tidigt kom Haugard in på tidningsbanan. Han blev också redaktör för Askersunds-Tidning och huvudägare till Askersunds Boktryckeri AB. Företaget såldes 1943. Då lämnade han också sin post som redaktör för Askersunds-Tidning. Nerikes-Allehanda tog senare över familjeföretaget. För Joel Haugard var det helt otänkbart att överlåta företaget till någon tidningsman utanför det borgerliga blocket.

Efter försäljningen till NA blev Haugard kvar som chef för Askersunds-Tidning några år. Men mer och mer drog han sig undan offentligheten, undan de gamla vännerna och sällskapslivet. Joel Haugard blev en enstöring som mest vandrade mellan sitt hem på Stora Bergsgatan och sitt stambord på stadens hotell. Han tittade också in en stund på någon film på AHF-biografen (nuvarnde Folkets hus). De sista åren han levde glömde han till och med bort sin kära violin. Han blev inåtvänd och kände sig överflödig.

Joel Haugard skrev alltid sina manus för hand. Han avskydde överdrivan minnesrunor och översvallande hyllningsartiklar som han tvingades skriva ibland. Det ledde också till att han författade sin egen dödsruna. Kärv och verklighetsbetonad. Haugard var en stor man i Askersund. Bestörtningen över hans död den 13 februari 1949 blev stor. Han hade besökt AHF-biografen kvällen för sin död en liten stund. Han hade som vana att aldrig stanna för att se slutet på filmerna. Systern Maria hittade honom död i toalettrummet på söndagsmorgonen. På gamla IP var det allsvenskt bandykval på söndagsmiddagen. Spelarna hyllade honom med en tyst minut. Staden hade förlorat en av sina trognaste söner.
OVE DANIELSSON

Fotnot: Uppgifterna i artikeln är hämtade ur intervjuer av redaktör Haugard, från Johannes Kjerrströms sex böcker om ”myglet” i Askersund, från Haugards eget arkiv och från Haugards böcker. Några bilder har Leif Larsson tagit fram från glasplåtar ur Haugards arkiv.

Samlare

I min samling av sporttidningar finns många Rekord-Magasin. Den här tidningen på bröderna Nordahl är från 1948. Teckningarna på första sidan av Thord Lindblom var skickligt gjorda.

I boken svenska samlare visar en rad kändisar upp sitt samlande. Bland annat samlar Robert Aschberg på tavlor med den berömda fiskargubben. En intressant bok för samlare.

Redan 1954 var jag igång och samlade på sporttidningar. Skrev bland anat till Rekord-Magasinet för att beställa en årgång. Det gjorde mej odödlig enligt Idrottsantikvariatet. Man kan säga att det var en lätt överdrift. Det var många som skrev till "rekord" när det begav sig.

Mitt intresse för böcker och tidningar har alltid varit stort. Blev väl smittad av farsan som hade samma intresse. Han var helt knäckt om han inte fick en kvällstidning varje dag. Och då bodde vi ändå tre kilometer norr om staden och hade bara cyklar för att ta oss till staden och handla kvällstidningar. På den tiden kom också tidningarna på kvällen.

Själv har jag samlat på mej en ansenlig mängd böcker av alla de slag och sporttidningar (Rekord-Magasinet och All-Sport) genom åren. I samlingen ingår också ett stort antal årgångar av bildtidningen SE. Jag ska inte skryta med att ha läst alla böcker som finns i mina hyllor, men det är roligt att ha skrifterna. Tycker jag. Nästa alla samlar på något. Det finns till och med en bok utgiven som heter "Svenska samlare". En intressant läsning om folk som samlar på de mest underliga saker. Men så är det förstås inte med tidningar och böcker. Det är viktiga saker...

Under årens lopp har jag också hunnit med att binda in ett stort antal böcker och skrifter. Allt från Kalle Anka , fisktidningar, till SE-tidningar. Tycker det är ett gammalt trevligt hantverk värt att bevara. Under ett 20-tal år har jag och ett gäng trevliga kamrater ägnat åt oss bokbinderi under vinterhalvåret. Vi håller till hemma hos Bertil Sandén i Åsbro som köpte in bokbinderiutrustning som fanns vid Åsbrohemmet av landstinget. Han ansvarade för bokbinderiet på hemmet under ett antal år. Det var ett framsynt köp av Bertil

Är det någon som vill bli av med gamla sporttidningar, SE-tidningar och böcker, så är det bara att höra av sig till mej. Jag kan komma och kolla om det är något jag saknar.

Ove 0583-10429, ove.d@telia.com

Ricky Bruch håller stilen

Under mina år som journalist har jag mött många intressanta personer. En del har var mycket udda, men trevliga och intressanta. Har alltid gillat att skriva och samtala med folk som gått sina egna vägar. Som inte har planerat sina liv till punkt och pricka. Ungefär som jag själv

En del har fortsatt att höra av sig många år efter det vi träffats. Och det är förstås mycket trevligt. Man ska vara rädd om sina vänner. En del av de så kallade kändisarna som jag mött under mina 30 år som journalist har inte varit så trevliga, men det har också funnits lysande undantag. Personer som inte varit det minsta stöddiga.

Mötet med diskusjätten Ricky Bruch tillhör ett av mina trevligaste minnen. Jag ordnade en gång med att han fick uppträda som hemlig tomte på handlare Soja Johanssons julfest för sin personal. Hade träffat Ricky på en föreläsning. När jag åkte dit bad Soja mej fråga Ricky om han kunde ställa upp. Det var inga problem. Han hade hunnit med att kyssa sångerskan Zarah Leander och dansat tryckare med den franska sexsymbolen Birgite Bardot, så en julfest i Askersund var inga problem.

Väntetiden i Askersund fördrev han på ett hotellrum med att titta på "Tipsextra" och dricka hälsobringande drycker. Ricky hade då gått över till att vara hälsoprofet. Han hade tagit upp kampen mot tablettmissbruk och dåligt levende. "Alla vill bli rika och vackra så fort som möjligt. När inte det går tar ungdomarna till tabletter. Det slutar bara på ett sätt, rena eländet"., förklarade han.

"Jag har själv använt tabletter. Som tur var slutade jag i tid. Man blir snurrig av tabletter", var diskusjättens klara besked till mej som aldrig tagit tabletter av något starkare slag. Jag har hållit mej till Läkerol.

Sojas personal fick gissa på den kraftige tomten med hjälp av lite ledtrådar från Soja som höll i presentationen. Det tog en stund innan tomten avslöjades. Efter avmaskeringen sjöng Ricky några jullåtar. Sedan fick publiken "chansen" att köpa hans bok "Gladiatorenas kamp". Ricky berättade att han hade besökt alla svenska kommuner utom Finspång och Askersund. Finspång hade han hunnit klara strax innan så Askersund blev sist i raden. "Hur många bor i Askersund egentligen? Det verkar som alla finns med på julfesten", funderade Ricky innan han hoppade in i Sojas bil för vidare transport till tåget i Hallsberg. Någon dag senare skulle han göra ett framträdande i Helsingborg.

Anledningen till att jag kom att tänka på förre världsrekordshållaren i diskus just nu var en en tidningsartikel för några dagar där han berättade om att han skulle bli 140 år gammal. Han tänkte bli äldst i släkten. Skönt att Björn Ricky Bruch fortfarande håller stilen.

OVE

Flickorna i Askersund

År 1912 kom G.H Mellin ut med 25-öresboken "Flickorna i Askersund". Det var för övrigt samma år som olympiaden i Stockholm hölls, vad det nu har med den här boken att göra...

Det var en berättelse från Karl XII:s tidevarv. Boken gav s ut på Albert Bonniers förlag. Bara det. I samma novellserie hade det hunnit komma ut tio böcker när Mellin slog till med sin Askersundsbok.

August Strindberg hade skrivit "En häxa", August Blanche, "Kalle Utter", Zacharias Topelius, "Ungdomsdrömmar" för att nämna böcker i serien. "Flickorna i Askersund" var som ni förstår i ett mycket fin sällskap.

Precis som i de flesta andra goda historier, så ändrades en del av innehållet med åren. Alla vill krydda med lite extra. När boken kommer på tal i Askersund så tror de flesta att titeln är " De vackra flickorna i Askersund". Det låter naturligtvis lite bättre, men rätt ska vara rätt.

Den som läser Mellins bok och väntar sig en utförlig om alla vackra kvinnor i staden 1912 kommer att bli djupt besviken. Boken handlar om flickor i allmänhet och Stjärnsund i synnerhet. Inte ens i kapitlet med namnet "Om stadens jungfrur", hettar det till. Det är mycket "Välkommen Nora, sade Dora","God afton Greta", "Såhå, sade Kirstin", Å ja, svarade Nora", "Men se där , välkommen Lona". Och så där håller det på hela boken igenom. Paren kommer aldrig riktigt till skott som i dagens böcker. Där brukar det ibland vara pang på redan efter sidan två..Bokmoralen har förändrats radikalt kan man lugnt konstatera.

Varför det blev Askersund som kopplades till Mellins bok går det alltid att fundera på. Författaren skriver: "I parentes torde det var tillbörligt att nämna stadens namn är Askersund ". Men det är svårt att hitta så mycket mera som just är kopplat till Askersund. Författaren vill kanske bara vara snäll mot Askersund, eller också hade han någon släkting i staden. Annars kunde det lika gärna ha handlat om "Flickorna i Kumla".

Turistnäringen i Askersund kanske borde göra Mellins bok aktuell igen. Flickorna i Askersund borde locka en och annan nyfiken turist att med egna ögon se hur det står till. Det kanske också finns en och annan trevlig karl att göra reklam för också...

OVE

Gamla Varmbadhuset.

Alla människor vill på något sätt göra avtryck i livet på något sätt. Det vore trist om ingen hade lagt märke att man inte finns. Eller gjort något. En del bygger hus, skaffar sig många barn, skriver böcker, fotograferar och allt vad det nu kan vara.

En del stora personligheter får också statyer resta över sina gärningar, medan vi "små" får kämpa på för att märkas. Själv har gjort en insats för ett gammalt hus i Askersund, nämligen Varmbadhuset. Och det är jag lite stolt över. Med lite skryt kan jag säga att den insatsen kommer att märkas många år framåt, men det är nästan bara jag som vet om de faktiska förhållande om hur den gamla texten på badhuset lyftes fram igen.

Faktum är att jag drev en kampanj för att texten skulle läggas i dagar igen efter många år. Någon hade målat över bokstäverna , men de syntes ändå lite svagt under den vita färgen. Så var det i många år. Anledningen till att jag engagerade mej var att folk började kalla huset för allt möjligt som inte hade med byggnaden att göra. Som "Dansens hus" och mycket annat konstigt.

Det gamla huset i Strandparken dryper av nostalgi. En halv generation askersundare är uppväxta med badhuset och namnet. Som skolgrabb var det obligatoriskt bad en gång i veckan för oss som gick i Kyrkskolan (Lindbogården). Vi fick gå i led från skolan till badhuset under vinterhalvåret. Alla barn skulle vara rena och fina-åtminstone en gång i veckan. Badtanten Hedlund såg till att vi tvättade oss ordentligt. Hon var vänlig men bestämd.

Så var det i början på 50-talet när de flesta saknade eget badrum. För stora familjer där det var knapert, som i mitt fall, var Varmbadhuset räddningen under vintern. På sommaren hade jag Gårdsjön på nära håll.

Mannen som såg till att min vilja förverkligades var fastighetschef Hasse Andersson. Men så hade vi också idrottat ihop. Han såg till att målar-Lasse fyllde i bokstäverna igen. Året var 1999 och då hade texten varit dolt i ett antal år. Jag föreslog då också att man skulle bilda Sällskapet Varmbadshusets Vänner och äta en god frukost i det gröna några gånger om året. Det förslaget är ännu inte förverkligat. Men det kanske kommer.

Ove

Vacker sparvsång

Händelser vid fågelbordet de senaste veckorna har fått mig att reflektera över en del mörka sidor i mitt inre. Dåliga sidor som jag aldrig tänkt på tidigare. Vår katt Alice älskar att jaga fåglar, något som många blir upprörda över. Som tur är håller hon sig enbart till vårt matställe- tror jag.

En och annan gråsparv kan väl en katt få mumsa i sig har jag alltid tyckt. Bara de inte kommer insläpande med fåglarna och ska bjuda mej också på en godbit. Det händer ibland. Under de senaste veckorna har det dock dykt upp ett antal vackra fåglar, bland annat ett stort antal röda stolta domherrar som bröstar upp sig vid fågelbordet. Jo de har också sina gråa fruar med sig.

Måtte inte katten fånga en sådan vacker fågel har jag tänkt. Det skulle vara bedrövligt. Tänk om mina grannar skulle få se det. Både jag och katten skulle bli hatade lång tid framöver.

Men så slog det mej helt plötsligt, jag som alltid tyckt att alla ska behandlas lika och med respekt, oavsett kön, hudfärg, nationalitet, yrke och allt vad det kan vara tog helt plötsligt parti för domherrar på bekostnad av gråsparvarna.

Nu sliter jag med problemet på mitt eget lilla vis, helt utan inblandning av något psykolog eller droger. Så fort jag får se ett fågelbord intalar jag mig att gråsparvar är vackra och kvittar helt underbart. Det hjälper mot mina mörka funderingar, även om det fodras ett unikt musiköra för att kunna höra vackra sparvsånger. Inbillar mej att jag har ett sådant öra.

Köpte för övrigt en specialpåse sparvfrö i går. Hoppas nu att de dryga domherrna förstår det och roffar åt sig det också. Om inte för jag ta ett resonemang med Alice.

Ove

Varför Ove?

OVE! Sug på det namnet. Det väcker inte några större vibrationer, eller hur? Jag håller med. Faktum är att namnet Ove har fått lite av töntstämpel över sig. Som revyaktörer använder sig av ibland när de ska var riktigt roliga. Har hört en sketch där damen säger till sin mes till man:"Gå och lägg dej tidigt i kväll Ove, i morgon ska vi åka till Ullared". Jag tycker det inte är roligt.
Har forskat lite efter hur mina föräldrar kom fram till namnet Ove, men kan inte komma på någon vettig förklaring. Det är ett danskt namn. Men mina föräldrar var aldrig i Danmark. De längsta de åkte var till släktingar i Kungsör vart femte år. Med byte till rälsbuss i Valskog.
Det fanns heller ingen stor skådespelare, idrottsman eller sångare med namnet Ove när jag döptes. Inte ens en enkel trubadur med namnet Ove. Det mesta tyder på att namnvalet kom till av en slump. Tror för övrigt att inte jag heller var planerad. Man höll inte på med sådan på den tiden. Då hade vi aldrig blivit sex syskon. Helt klart.
Har fundera på att gå över till mitt andranamn, Lennart, om det nu är så mycket roligare? Alternativet kan vara att göra sig lite märkvärdigare och börja stava Ove med w. Men det skulle nog inte passa mej. Till den stavningen fodras nog en manchesterkavaj med skinnlappar på armbågarna. Och det är en stor investering så här i spartider. Vad jag förstår får man väl hanka sig fram med dopnamnet även i fortsättningen Det är ju ändå inkört på något vis.
OVE
PS! Fredagen den 13 februari har Ove namnsdag som en liten upplysning Bara det....