Luffarhärberget Skoporten del II

För någon dag sedan skrev jag på bloggen om luffarhärberget Skoporten vid uppfarten till Stjärnsundsallén. Huset finns inte kvar längre och verksamheten upphörde 1956. Många minns det vita huset vid vägkanten. Jag efterlyste lite bakgrund till verksamheten. Nu har jag hittat den själv. Det brukar kallas källforskningen.

Det var brukspatron Algot Cassel och hans maka Augusta som tog initiativet till att upplåta ett rum i Skoporten till luffarhotell. Året var 1924. Nu var det inte bara av ren humanitet som makarna Cassel upplät rummet. Mul-och klövsjuka sköt fart 1924 och utestängde luffarna från logar och loft. Cassels var naturligtvis rädda för att vandrarna skulle ta sig in logarna trots förbudet. Skoporten blev ett alternativ för vandrarna.

Det var Karl XIV som på sin tid lät uppföra byggnaden vid Skoporten. Hade Hans Majestät kunnat ana att det så småningom skulle bli landsvägsriddarna som skulle överta grindvaktarstugan vid allén hade han kanske tänkt sig för två gånger innan han lät uppföra Skoportsbygget. När Skoporten stängdes var det Uppsala Universitet som ägde stället. Beslutet togs av Universitetets Skogsförvaltningen. När arbetslösheten var som störst på 30-talet var det inte mindre än 1600 luffare som tog in på Skoporten under ett år. Rekordet för en natt var 16 personer

Snickaren och trotjänaren vid Stjärnsund, Ernst Pettersson var 76 år när verksamheten stängdes 1956. Han bodde i en del av huset och var ansvarig för verksamheten i 32 år. Ett problem mot slutet var det ökade supande bland hyresgästerna. Brännvinet hade släppts fritt 1 oktober 1955. Bland de som gick arbetslösa på vägarna fanns många vilsna själar som gärna tog till flaskan.
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna och kolla om ni vill på min hemsida som är under uppbyggnad:http://ovedanielsson.se/index.html

Luffarhärberget Skoporten

Begreppet luffare kom till på 1800-talet. När det gamla bondesamhället blev till et modernt industrisamhälle och många blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att dra ut på landsbygden. För att luffa. Det närmaste man kommer luffa i dag är Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”.

Vid infarten till Stjärnsund söder om Askersund fanns ett välkänt ”luffarhärbärge” fram till 1956. Det är säkert inte många som kommer ihåg det i dag. Efter midsommarhelgen 1956 slog vaktmästare Ernst Pettersson definitivt igen portarna vid Skoporten. Huset kallades Skoporten. I slutet på 50-talet blev det tunnsått med ”luffare”. Det sociala nätet hade fångat upp de flesta av de som av olika anledningar tvingades vandra och cykla runt på våra vägar.

När Skoporten upphörde fanns det inte många lokaler av det slaget. Skoporten var mycket uppskattat av vägfararna. Det var en plats där de i lugn och ro och utan att göra intrång kunde laga sig ett mål mat, tvätta kläderna och sova i en riktig säng. Rummen uppläts helt gratis. Under midsommarhelgen 56 bodde tre personer på Skoporten. Två av dessa hade bott där många gånger.

Vem som ägde huset och vem som stod för driften av Skoporten har jag inte lyckats få fram. Men kanske det är någon som läser det här vet mera och kan berätta. Det är bara att höra av sig eller kommentera direkt på bloggen. Det vore intressant att veta hur det fungerade. Det jag vet är att Ernst Pettersson var ”klockarfar” på Skoporten sedan det började upplåtas till luffarhärbärge.

Det var populärt at vandra i trakter där det fanns teglebruk, med varma ugnar att ligga intill. Samma sak gällde för glasbruken. Det var skönt at ligga nära ugnarna. I Askersundstrakten fanns både Hammars glasbruk och teglebruket i Bastedalen. Många av luffarna skrev poesi eller målade tavlor. Nobelpristagaren Harry Martinsson gick på luffen några år. Boken vägen till Klockrike handlar om den tiden.

År 1921 arrangerades en luffarriksdag i Hallsbergs Folkets hus med 200 närvarande. Det var luffarkungen Karl Oskar Karlsson som tog initiativet för landets hemlösa. Han var själv konstant arbetssökande och blev till sist yrkesluffare. Han lär ha vandrat genom Sverige 38 gånger. Mot slutet använde han dock cykel. Under riksdagen i Hallsberg krävde de närvarande att kommunen skulle hjälpa dem med arbete och bostäder. Luffarna på kongrensen hade inget at äta och för at inte hungern skulle påverka dem att fatta felaktiga beslut så tog man långa pausar för vila.

I dag finns inga luffare kvar längre. Men vi har ju uteliggare….
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under uppbyggnad:http://ovedanielsson.se/index.html

Bo Trygg

Kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Askersund, socialdemokraten Bo Trygg, har meddelat att han kommer lämna sin post den 1 oktober i år. Det känns lite vemodigt. För de unga i Askersund har han alltid funits. Precis som Hasse Alfredssons figur, ”Robert Lind i Kramfors”. Det kommer att bli ovant att inte se Trygg olika sammanhang som har med kommunen att göra.

Själv har jag som journalist haft kontakt med Trygg sedan han fanns med i SSU och var ombudsman i Unga Örnar. Han har alltid varit engagerad i arbetarrörelsen , precis som sin mamma Stina. Han har det i blodet. I mitt arbete som journalist har avgående kommunalrådet varit ett föredöme att ha att göra med. Han ställde alltid upp och besvarade frågor. Vänligt och insatt. Fanns han inte på plats i rådhuset så gick det alltid att nå honom på telefon. Lovade han att ringa upp så gjorde han det. Det kvittade om han var i Stockholm på viktigt möte eller besök i den polska vänorten. Han ringde upp till skillnad från många andra som lovat. Själv måste jag erkänna min egna brister i att ringa upp.

Trygg är en man av ordning. På hans skrivbord finns inga onödiga papper. Så var det åtminstone när jag var kvar på tidningen för några år sedan. Trygg uppträde alltid propert och snyggt klädd. Han har varit bra på att representera kommunen vid invigningar, bandklippningar och annat som tillhör en kommunalrådspost. Ytterligare ett plus var också att han höll korta och mycket hörbara tal. Inget mummel där inte. Det blir genast lite lättare om alla kan höra klart och tydligt.

Det är lätt att förstå Trygg att han nu vill sluta på sin utsatta post, som det ändå är att vara kommunstyrelsens ordförande. Han har funnits med sedan i början på 80-talet. Och det blir tuffare att vara politiker för varje år som går. Trygg har ibland fått kritik för att vara allt för vänlig och samarbetsvillig inom politiken. Han borde ha gått hårdare och snabbare fram, har en del ansett. Har aldrig hört honom göra ett personangrepp i fullmäktige och då har jag ändå refererat en del genom åren. Ibland har jag faktiskt tyckte lite synd om honom när han blivit påhoppad. Det är svårt att bli arg på honom. Det har till och med politiska motståndare klagat över i fullmäktige. Många önskade att gå hårdare fram mot honom, men har avstått.

Klart att Trygg många gånger inte tyckte det var särskilt trevligt det jag skrev, men som var en självklarhet för mej som journalist. Han hade säkert önskat att jag väntat några veckor med olika ärenden, men för mej var det viktigt att få ut nyheten så snabbt som möjligt. Trygg kunde dock skilja på sak och personen. Han var lika vänlig trots påhoppen. Vi hade olika roller, jag min och han sin. Och det respekterade han alltid. Kanske kommun kunde använda Trygg som konsult i mediaträning framöver. Det är ju populärt med sådant nu för tiden.

Hörde honom säga i en intervju att han skulle börja spela golf. Det är bara att önska lycka till. Själv har jag försökt en gång. Förre landslagsmannen i bandy och vännen Karl-Erik Södergren och jag var ute och bilade vid ett tillfälle och hamnade vid banan i Åmmeberg. Karl-Erik tyckte vi skulle pröva med var sitt slag. Det gick åt skogen för oss båda. Och sedan var det färdiggolfat för oss. Men Bosse är nog tryggare än vi var på banan. Han kanske inte behöver ha lika bråttom som oss, nu när han lämnar politiken.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna. Adressen till hemsidan som är lite under uppbyggnad är:

http://ovedanielsson.se/index.html

Metkroken krossades på torget

Torget i Askersund har varit och är ett kärt diskussionsämne . Efter ombyggnaden för några år sedan så är askersundarna delade i två läger. Ett gäng tycker det blev snyggt och bra, medan andra tycker det blev sämre än tidigare. Helt enkelt en onödig utgift. Att inte själva kullestenstorget blev riktigt bra är nog alla ense om. Pengarna räckte inte till det man verkligen skulle göra, nämligen att göra torget jämnare. Upphandlingen måste ha klickat ordentligt. Men så fick den också göras två gånger. I övrigt tycker jag det blev bra.

Några har varit inne på att ersätta kullerstenarna -som ger torget sin prägel- med plattor. Men det är otänkbart. Centrala stan är kulturmärkt och det skulle vara ett helgerån att ta bort kullerstenarna. Men det är inte första gången det varit bråk om torget. Inför Askersunds 300-årsjubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus.

Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i tusen bitar! Den var tillverkad av gjutjärn. Stadens förste pressfotograf Magnus Bromander följde händelserna med sin kamera. Förutom att plåta fick han också lyssna till alla bortförklaringar varför ”metkroken” slog i marken. Det var ingen som ville ta på sig skulden. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.
Ove Danielson

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida som är lite under uppbyggnad: http://ovedanielsson.se/index.html

Bara män

Om en kvinna ska hedras med ett gatunamn i Askersund måste hon minst vara drottning. När det gäller männen så räcker nästan med att ”bara” vara man för att hedras. I centrala Askersund finns det sex gatunamn, efter lika många kända herrar. Gatunamnen är Börje Sandelins väg (konstnär),Folke Dahlbergs väg (konstnär), Stöökagatan (familjen Stöök är en känd affärsfamilj med stort hembygdsintresse), Torsten Carlssons väg (köpman och ordförande i i IFK Askersund under många år), Joel Haugardsgatan (tidningsman och författare), Samt Trafvenfeltsvägen (konstnär och befälhavare).

Kvinnan i sällskapet är drottning Kristina. Hon har hedras med Drottning Kristinas väg. De som döpt gator i Askersund kunde inte bara gå förbi drottningen. Det var nämligen drottning Kristinas förmyndarregering som beviljade Askersunds stadsprivilegier den 13 juni 1643.

I Askersund är det kommunsstyrelsen som tar det slutliga beslutet när det gäller nya gatunamn. Tekniska nämnden uppmanar först kultur-och fritidsnämnden att komma med förslag. Nu för tiden är det mycket ovanligt att döpa gator efter kända personer. Börje Sandelin och Folke Dahlberg, var de två senaste manspersonerna som fick gator döpta efter sig. Det hände i början av 1990-talet. Vem blir då den första kvinnan efter drottning Kristina? Alla väntar med spänning.
Så här i förbigående kan nämnas utan att ha med gatunamn att göra, så har Askersund fått sin första kvinnliga kommunchef . Hon heter Madeleine Andersson. Jag vet inte om hon bor i Askersund, men om inte kanske hon kommer att göra det snart. Vid någon gata.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under uppbyggnad:http://ovedanielsson.se/index.html

Gamla IP

Bilden på gamla IP i Askersund är från slutet av 70-talet

Så här såg det ut på gamla IP vid invigningen 1925.

Publikrekordet på gamla IP var imponerande 4 107 personer. Rekordet sattes 1956 då IFK möte ÖSK hemma i bandy. Matchen slutade 2-2. Det hjälpte inte. IFK åkte ur allsvenskan.

När gamla IP invigdes 1925 hölls stora friidrottstävlingar. Stora delar av svenska eliten fanns på plats i Askersund. Här vinner Sten-Pelle Pettersson 110 meter häck.

Flytten av gamla IP vid Torsten Carlssons väg i Askersund upp till Solbergaområdet var ett dåligt politiskt beslut. Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande även om det var länge sedan. Och då handlar det inte bara om nostalgi. Även inom IFK Askersund var de flesta emot flytten , liksom större delen av askersundarna. Idrottsplasten från 1925 med sin träläktare skulle ge plats för hyreshus. Ironiskt nog var det just Torsten Carlsson som var med och skapade gamla IP. Han var ordförande i föreningen i 39 år. Han kunde säkert inte drömma om att hans namn skulle användas som ett områdesnamn på en nybebyggelse. Torsten kan väl ändå glädja sig åt i sin himmel att ett antal av de gamla björkarna som planterades vid invigningen 1925 fortfarande står kvar.

Från början var det meningen att bostadsbebyggelsen skulle ske på Solbergaområdet, men av någon outgrundad anledningen kastades planerna om i sista minuten. Det fanns politiska partier som var motståndare till flytten, men de var för små för att kunna påverka beslutet. Det var tänkt att idrottsplatsområdet skulle utvidgas vid gamla IP. På den tiden var inte Konsum byggt och inte heller en del av bensinmackarna norr ut. Det hade gått att utveckla området om det inte hade blivit en politisk låsning. Det fanns också högröstade personer som vill ha en nysatsning på Solberga. Men jag har alltid tyckt att gamla IP låg bättre till för alla.

IFK var emot flytten men hade inget att säga till om i det här fallet. Kommunen hade övertagit idrottsplatsen och skötseln 1963. Föreningen orkade inte längre med att driva anläggningen både vinter och sommar. Under många år var kommunens bidrag 7 000 kronor. Pengarna skulle användas till spolning för askersundarnas bästa. IFK fick inte en krona för marken som säkert var värd flera miljoner. Kommunens tack för marken var att det skulle uppföras ett klubbrum som ersättning för det gamla. Men det tog många år innan det löftet infriades.

Förmodligen hade en flytt varit omöjlig i dag. Kulturen hade nog sagt nej till att riva den gamla träläktaren från 1925. Läktaren på trevliga Skyllbergsvallen är från 1939 och den har kulturen ansett varit värd att satsa på som tur är. Solberga IP är en stor och praktiskt anläggning. Men historielös och tråkig enligt mitt sätt att se det på. Fältliknande anläggningar med gräsplaner är som de är…
Det behövs en trevlig inramning både för publik och spelare. Och ett omklädningsrum vid planen. Det blir det aldrig riktigt intimt på anläggningar som Solberga.

Ett skäl för flytten var att man skulle få en grusplan för skridsko och bandy. Och runt planen skulle det bli löparbanor. Så blev det också. Men det viktigaste blev aldrig av, en konstfryst bana. Grusplanen används i dag lite av fotbollen på våren och för skridskoåkning om det är kalla vintrar. Annars står den för det mesta helt öde. Ingen särskilt trevlig syn under sommarmånaderna. Banorna till fri idrotten borde ha placerats i Åsbro direkt där det fanns och där det finns en aktiv friidrottsklubb med Börje Nordin i spetsen.

Personligen tror jag att Solberga kunde ha blivit ett mycket fint bostadsområde, med närheten till Vättern. Tala om sjönära tomter. I det området hade också kunnat inrymmas ett omklädningsrum med bastu för de som vill utnyttja elljusspåret. Men nu är det som det är. Och med facit i hand är du ju alltid lätt att ha åsikter, men jag håller fast vid vad jag tyckte i slutet på 70-talet när det gäller idrottsplatsen.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under uppbygnad om någon vill kolla. Adsressen är:http://ovedanielsson.se/index.html

Kändisar

Björn Afzelius vid en konsert i Askersund. Det var en mycket sympatisk man.
Bild:Ove Danielsson

Olof Palme gillade att prata med journalister.

Bild:Ove Danielsson

Stefan Schutzer trollade bort Gudrun Schyrman vid en tillställning i Áskersunds hamn. Men hon dök som vanligt upp som "kvinnan i lådan".

Bild:Ove Danielsson

Ordet kändis får en del att reagera surt. Särskilt en del som blivit kändisar. De vill inte veta av ordet när de kommit så långt. När en del tidningar skriver ”så kallad kändis” blir ilskan ännu värre. Det senare har jag aldrig förstått mej på. Endera är man kändis eller inte. Man blir det ofta vilket man vill eller inte. Och fördelarna brukar ofta uppväga nackdelarna.

Som journalist lokalt blir man någon slags halvkändis. Jag har egna erfarenheter av det efter 30 år på en tidning utan att på något vis jämföras med riktiga ”kändisar”. Men det är inget som plågat mej. Jag har hållit mej på min kant och försökt upprätthålla en balans på mitt sätt. Och det har gått bra. Klart att det var jobbigt ibland om man skulle ut och ta en pilsner på något näringsställe under en ledig helg och ville koppla av. Efter ett par glas blir ofta folk sentimentala och vill prata ut om orättvisor som de drabbats av. Både privat och kommunalt. Det kunde vara knepigt. Men om det var nödvändigt med en pilsner gick det också bra att stanna hemma eller göra en utflykt till någon annan stad. Ett enkel och bra tips för lokala kändisar.

Under åren som journalist träffade jag massor av kända personer i mitt jobb. De flesta var mycket trevliga, men en del hade kändisskapet gått åt huvudet på. Ibland ser jag de här personerna på TV, hör dom på radio och läser intervjuer i tidningarna som de gjort. De pratar vitt och brett om hur fina mänskor de är och hur man ska vara. När man träffat dom så är det inte mycket som stämmer med vad som sägs. Det kan vara svårt att lära som man lever…

Några som jag träffat har föregåtts av rykten om att de skulle vara mycket stöddiga och behandla journalister som något katten släpat in. Artisten Björn Afzelius hade rykte om sig att vara en mycket svår person. Men han var är en av de mest sympatiska artister jag träffat. Han tog i hand och presenterade sig som Björn, trots att väggarna var klädda med hans affischer. Ingen kunde undgå att det var han som skulle sjunga.
”Du behöver väl inte smälla av några kamerablixtar när jag sjunger om känsliga ämnen”, vädjade han.
Vid den tiden hade också en del dansband börjat använda hans populära sånger vid sina framträdanden. Många tycket det var bedrövligt att dansa till Afzelius sånger med allvarliga budskap. Själv tyckte han enbart det var trevligt. Han tog inte alls illa vid sig.
”När jag skulle äta på hotellet i Falun spelade ett dansband upp några av mina sånger och dansgolvet fylldes. Det var mycket trevligt. Jag är glad för att folk tycker om mina skapelser och om de vill dansa till dem är enbart roligt. Blev själv uppbjuden men tackade nej. Jag dansar inte” berättade Afzelius för mej innan det var dags för konsert.

Andra artister som alltid var trevliga och ställde upp var Nanne Grönwall och Lotta Engberg. Den senare plåtade jag många gånger vid framträdanden i Laxå. Askersundssonen Bertil Boo var också en trevlig man. Han kom in på redaktionen ibland och sjöng ” I en röd liten stuga” för mej. Han visste att jag var uppväxt i en röd liten stuga vid sjön. Men han tyckte inte om att farsan satt på vita ”fattiglappar” på huset för värmen och isoleringens skull. Slagdängan hade Erik Frykman satt musik till. Erik –som skrev massor av kända låtar-flyttade till Askersund på äldre dagar. Men då till ett grönt litet hus vid sjön.

En rad politiker hann jag också med att avverka innan jag slutade på tidningen. Det skedde ofta i samband med valturnéer då de ville föra ut sitt budskap. Och då blir det som det blir. Olof Palme tyckte det var väldigt trevligt att prata med journalister. Minns att elever från Sjöängsskolan i Askersund kom till pressinformationen för att göra en intervju till skolans egna TV-sändningar. Då fick vi andra journalister stå tillbaka.

Vet inte om ni minns Anders Dahlgren som var centerpartistisk jordbruksminister under period. Hur som helst hade han en trevlig personlig stil. Han kom till krisdrabbade Hammars glasbruk och förklarade att återglaset som företaget tänkte rädda bruket med var värdelöst. Han tyckte det var som att gräva ett dike och sedan fylla det igen. Gång på gång. Ett meningslöst jobb som bara slukade energi. Han tyckte att returflaskor som kunde användas ett antal gånger var det enda riktiga. Och han var inte rädd för att säga det.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under bearbetning : http://ovedanielsson.se/index.html