Bloggen har flyttat till min hemsida. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Välkomna och kommentera gärna.
Ove

Gamla Statt i Askersund

Alf Cederlind var VD för Askersunds hotellbolag i många år.

Cederlind har också skrivit en uppsats om hotellets uppgång och fall

Ett gammalt vykort

Borgmästare Bernhagen kämpade tappert för gamla Statt. Dock utan särsklid stor lycka.

Journalisten och kåsören Gits Olsson gästade hotellet i Askersund i slutet på 60-talet. Det blev dock en besvikelse.

Nedläggningen av gamla stadshotellet i Askersund i slutet av 70-talet fick askersundarnas känslor att svala. När saken togs upp i fullmäktige var det fullsatt. Det var så full med åhörare att en del fick vända hem besvikna över att ha missat den hetsiga debatten. Trogna lunchbesökare som borgmästare Viktor Bernhagen var en av de mera aggressiva i debatten. Hotellet var hans andra hem. Jag rådde honom att flyta hem ett av borden vid hotellet istället för att bråka. Och han bodde tvärs över gatan. Men han tyckte inte det var något bra förslag. Enligt honom skulle hotellet vara kvar, och förbli som det alltid varit.

För många askersundare var hotellet förknippat med många trevliga fester och sammankomster. Alla stora samlingar och fester var på hotellet. För den som bara ville slinka in och ta sig en bit mat och en sup fanns en bakficka ut mot Sundsbrogatan. För att komma in där behövde man inte vara särskild uppklädd som i stora fina matsalen. På 60-talet hamnade hotellet till och med på svensktoppen, eller vad det nu hette på den tiden, genom låten ”Petter och Frida”. Texten gick så här:
PETTER och FRIDA
Och Petter han fick ta och hyra
en bil
och till Askersund for dom av som
en pil
In på hotellet klev Frida med
nosen i vädret
Men Petter han stod där med
tummen i svångremmalädret
Ja, Frida den släppte dom in utan
prut
men Petter den tog dom och kastade
ut
I pjäxor och skinnväst och utan
Rosett
man kommer ej in uti i stans
socitett.

Låten fick kände journalisten och kåsören, Gits Olsson , att ta in på hotellet i Askersund i slutet av 60-talet. Han lämnade dock stället djupt besviken. Bland annat skrev han i SE om sitt besök. ”På väggen hängde en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade den 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten”, skrev Gits



Hotellet gick i graven 1979 och några år senare revs huset för att ge plats för servicehuset Linden. Gamla Statt var när det revs mycket nedslitet. Det hade behövts en genomfattande upprustning och modernisering för att få ett funktionsdugligt hotell. Verksamheten var också beroende av kommunala medel eftersom det var ett kommunalt bolag till 97 procent. Många politiker klagade ständigt på de kommunala subventionerna, men när det var dags för en nedläggning var klagomålen glömda. Då skulle hotellet vara kvar. En ekvation som inte gick ihop.

Omfattande sociala förändringar från 50-talet och framåt påverkade hotellet både på gott och ont. Det goda som kom var att resandet ökade i och med att allt flera skaffade sig bilar, men konkurrens blev hårdare. Det växte om motorhotell som svampar ur jorden. Ett annat problem för hotellet i Askersund var också bristen gästrum. Det fanns bara 17 gästrum och kraven på enkelrum ökade hela tiden. Konferensverksamheten ökade i Sverige med det var inget som hotellet i Askersunds kunde dra nytta av. Det fattades rum.

Askersunds hotellbolag förvaltade byggnaderna men drev inte själva hotell-och restaurangrörelsen. Den hyrdes ut. Bolaget bildades 1895 på initiativ av stadsfiskal Otto Zetterberg. Kanslichef Alf Cederlind utnämndes till VD för bolaget 1969. Det var han som i stort fick bära hundhuvudet när det blev klart att hotellet skulle försvinna. Övriga i styrelsen klarade sig nästan helt undan kritik. Med facit i hand var det ett riktigt beslut. I dag dras många kommuner med stor subventioner till sina gamla stadshotell. Bolaget levde kvar till 100- årsjubileet 1995. Gravölet intogs på nya privatägda hotellet vid Sundsbron. Och det blev en riktigt fest, med många gravöl.

Hotellbolaget gjorde ett försök att sälja fastigheten till dåvarande kulturnämnden att användas som bibliotek. Men kulturnämnden ville ha ett modernare bibliotek. Nu blev det istället Askersundsbostäder som tog hand om byggnaden. Och biblioteket hamnade ändå till slut på samma plats, fast då ihop med ett servicehus. Alf Cederlind har skrivit en intressant uppsats om hotellets uppgång och fall.

I juni 1980 slog det nya motorhotellet vid Sundsbron upp sina portar. Hotellbolaget levde kvar som jag nämnt till 1995. Sedan dess har hotellet, som det heter nu, drivits utan kommunal inblandning. Och det har gått bra.

PS! Kommentera gärna

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Fotbollsskola

IFK:s fotbollsskola lockade som vanligt massor av ungdomar. Det var fotboll blandat med lek. Och alla fick vara med. Både flickor och pojkar. Precis som ungdomsarbete ska vara.

En del av IFK:s ledarstab under årets fotbollsskola.

Som pojklagsspelare var jag med i Hammarby och vann IFK:s lokala fotbollserie på 50-talet.. Det var före fotbollsskolornas tid. Stående från vänster Hasse Sundkvist, Svenne Andersson (Ardhage), Rolf Lovén och Lasse Johansson. Knästående : Ove Danielsson. Göran Johansson och Julle Andersson.



Gräsmattorna vid Solberga IP i Askersund har lysta gula den senaste veckan. Orsaken till de sommarupplysta planerna är inte maskrosor, utan IFK Askersunds årliga fotbollsskola. Mellan 150 och 200 barn och ungdomar deltar varje år med liv och lust. Det är lika mycket lek som fotboll.

IFK har kört fotbollsskolan ett antal år direkt efter skolavslutningen innan alla tar semester, reser bort och tänker på annat än fotboll. Det fodras en stor stab av ledare för att genomföra en fotbollsskola i av den storleken som IFK kör. En del av ledarna är med år från år. Många spelare ställer också upp och hjälper till, annars skulle det aldrig gå att genomföra. Deltagaravgiften är några hundar kronor och den ingår en boll, en tröja och en vattenflaska. Och varje dag serverades det också bulle och festis.

Ungarna var överförtjusta som vanligt. Många längtar redan till nästa sommar och fotbollsskolan. En del kommer säkert att fortsätta med fotbollen, men lika många tycker det enbart är roligt med fotbollsskolan och nöjer sig med det. Huvudsaken är att de haft trevligt några dagar med både nya och gamla kompisar. Det är så ett bra ungdomsarbete i en förening ska drivas. Alla som vill får vara med. Både flickor och pojkar.

Minns själv när jag började spela fotboll under lite mera ordnade förhållanden. På den tiden var det spontanfotboll som gällde direkt efter skolan nästan varje dag. Samma var det med bandyn. IFK ordnade på den tiden en lokal ungdomsserier varje år. Vi fick ordna ihop lag själva och anmäla oss. Själv tillhörde jag området Epadalen lite norr ut från stan. Vi satte ihop ett lag och anmälde oss. Men innan vi anmälde oss var det diskussioner om lagets namn. Epadalen var inget slagkraftigt namn att komma. Vi enades oss i stället om att kalla oss Hammarby. Och det gick bra. Bulle och festis var inte aktuellt. Så långt hade inte föreningen kommit ännu med sin ungdomssatsning. Det gällde att få med sig en läsk hemifrån. Mörtsjöns bryggeri lämnade av fyra läsk hemma vid Gårdsjön varje vecka.

Vi vann serien och fick en medalj. Hammarby kom också på bild i tidningen. Det var vi mycket stolta över. Precis som nu fortsatte en del med fotboll och bandy. Jag själv, tidningskollegan Sven-Erik Ardhage (då Andersson) och Julle Andersson. Den senare hamnade i Stockholm för att där fortsätta spela bandy i Helenelund. De som inte fortsatte hade i alla fall roligt sommaren med Hammarby. Precis som dagens ungdomar med IFK:s fotbollsskola.

PS! Kommentera gärna.

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Alvars åkeri

GULF-macken låg vid Sundsbron på nuvarande hotelltomten.

Lastbilcentralen och taxi i alla ära, men de verkliga föregångarna till dagens transportväsende i Askersund var bröderna Alvar och Gullmar Eriksson. Alvar började med åkeri redan på 1920-talet, medan brodern Gullmar drev en mackrörelse vid Sundsbron från början av 1930-talet, fram till det att sonen Sören tog över rörelsen. Det var en av Sveriges mest serviceinriktade mackägare och då överdriver jag inte. För okunniga bilägare som jag var det ett nöje och en verklig upplevelse att tanka där. Tror det bra vara förarens egna glasögon som inte blev putsade…

Gulf-macken är borta sedan många år och har ersättas med ett hotellet. Men Sören och jag stöter på varandra ibland. Han är pensionär sedan ett antal år sedan.
-Precis som andra mackägare arrenderade vi rörelsen av ett bensinbolag. När farsan började 1933 så var det ryska företaget Naftasyndikatet som hade macken. Sedan blev det Guld 1938. Esso tog över 1982 och på slutet var det Statoil, har Sören berättat för mej.

-Själv var jag med på macken sedan barnsben. Fast jobb fick jag av farsan 1946. Sedan fortsatte jag i branschen. Till skillnad från de flesta andra bensinstationer i Askersund fanns vi vid foten av Sundsbron hela tiden. Fram till 1960 stod vi och tvättade bilar ute, både sommar och vinter. Sedan kom tvätthallarna, men också kontokorten, upplyste Sören, vidare.

Bröderna Eriksson var mycket kända i Askersund. Nästan alla gamla chaufförer i stan har någon gång arbetat vid Alvar Erikssons åkeri. I den gamla Gulf-macken hängde ett fotografi från 1920-talet, där Alvar hade ställt upp alla fordon med förare på torget i Askersund. Förarna var uppklädda dagen till ära. Alvar hade både droskor och lastbilar. På 1960-talet lades åkeriet ned. Många av förarna köpte då loss lastbilarna de körde och blev sedan egna företagare.

PS! Kommentera gärna

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

"Skräddar-Hjalmar" i Långholmen

”Skräddar-Hjalmar” Andersson, var ett udda original med stor humor. Tror inte att han visste om det själv. Bilden på Hjalmar är från 50-talet då jag lärde känna honom.
Bild:Linus arkiv

Hjalmar hade sitt skrädderi i sin lägenhet. Till vänster på bilden syns Långholmen. Bilden är från tidigt 1900-tal.
Bild:Linus arkiv


Hjalmar bodde i en lägenhet i Långholmen, som låg där Sjöbodarna finns i dag. Inne på gården fanns små trädgårdar. Visst är det synd att Långholmen revs…


En gång i tiden var ”Skräddar-Hjalmar” med i nykterhetslogens orkester. Han syns fyra från vänster. Övriga är: Fredrik Bromander, Anton-Pelle Pettersson, Gustav Bromander, Hjalmar, Torsten Carlsson och Axel Fredriksson. Bilden är från i början av 1900-talet.
Bild:Linus arkiv.


Föreningen Gamla Askersund har många gamla fina bilder på sin hemsida. Leif Linus Larsson har som vanligt plockat fram bilderna ur sitt stora arkiv. Tillsammans med min gamla jobbarkompis, Karin Dahlgren ( hon gör nu fina hemsidor på löpande band) och Kickis Eliasson i föreningens styrelse har Linus plockat ihop ett antal intressanta Askersundsbilder.

När jag tittade på bilderna upptäckte jag att några av mina gamla vänner från slutet av 50-talet och början av 60-talet fanns med. Några var verkliga original som jag kände och pratade med dagligen . Det var långt före tidningsåren. Bland annat finns en bild på salige ”Skräddar-Hjalmar” Andersson upptäckte jag. Och det är en person som väcker många trevliga minnen. Han var en mycket rolig person med knastertorr humor. Undrade ibland om själv visste om sin speciella humor. Inte låtsades han om det i alla fall och då brukar det bli roligast. Och så var det Hjalmars fall.

På den tiden jobbade jag på Slakteriföreningen i Askersund. I källaren strax intill styckningslokalen fanns ett pannrum där det samlades ett gäng udda personer varje dag med fastighetsägaren i spetsen, för att dryfta både små och stora händelser. Gänget klämde också en och annan pilsner. Och ibland något starkare om det fanns pengar. Vid middagstiden efter ett antal pilsner blev diskussionerna allt hetare. Då var det många som ansåg att det var ”själva faen” att betala skatt för en massa oduglingar som styrde och ställde i samhället. Själva förmodar jag hade de inte bidragit med så många skattekronor i sina liv. Snarare tvärtom. Det hela brukade sluta med fastighetsägarens fru kom ned och satte stopp på mötena strax efter lunch. Hon var en mycket skarp dam som visste var skåpet skulle stå. Och när det var slutdiskuterat för herrarna. Men då var också många trötta. En del blir trötta av för många pilsner. Även jag.

Hjalmar och många av hans källarkompisar kom ofta till mej och frågade efter korvsnuttar som inte kunde säljas. Fanns det inte några så ordnade jag fram det och det var alla tacksamma över. Men det skapade också en viss vana i gänget. ”Skräddar-Hjalmar” bodde och verkade i Långholmen, som tyvärr revs på 60-talet. Långholmen låg där i dag Sjöbodarna ligger i dag. Det var lite Söderkåkar över det hela med små täppor inne på gården. Hjalmar hade sitt skrädderi i ett av rummen i sin lägenhet. Han bodde själv, men han hade minsann haft kvinnor i sina dagar berättade han ingående för mej. Det var spännande berättelser för en grabb som knappast vågade titta på någon av det motsatta könet. Men Hjalmar visst hur en slipsten skulle dras när det gällde kvinnor. Så här i efterhand kan jag förstå att hans berättelser var något bättre än i verkligheten.

Hjalmar var godtemplare och helnykterist i sin ungdom. Sedan hände något. Jag vet inte vad. Det ville han aldrig berätta. Så mycket vet jag dock att han blev straffad en gång för hemfridsbrott när han tagit ett par pilsner för mycket. Hur som helst tog han igen sina nyktra ungdomsår med råge. Men han blev aldrig elak och dum. Han kom ofta till mej och ville låna 13:50. Det var priset för en liten flaska starkt på den tiden. Minns ibland att det var knepigt att växla så han skulle få jämna pengar, så jag föreslog honom att istället låna 15 kronor. Då kunde det räcka till en dricka också för att dryga ut det hela med. Men Hjalmar var bestämd. Det var 13:50 som gällde. När jag framhärdade den högre lånesumman kunde han surna till med ”du hör väl vad jag säger”. När han väl fick pengarna var allt frid och fröjd. Många gånger lovade han att sy en kostym gratis år mej för att jag var så snäll och lånade ut pengar. Med förbehållet att han kunde återkomma när det tröt i kassan. Och det gjorde det ofta. Det blev aldrig någon kostym och lika bra var det. Kostym har aldrig varit riktigt min grej som det brukar heta. Att Hjalmar valde mej som låneobjekt hade också sina praktiska orsaker. Dels för korvsnuttarna och dels för att jag aldrig bad att få en klunk ur flaskan som han köpte. Det var annars vanligt på den tiden.

Nästan varje gång han lånade pengar så ville han lämna en rock i pant. Det var rockar som folk hade lämnat in för att få omsydda. Jag bad att få slippa pantrockarna, men Hjalmar var bestämd. Vissa perioder hade jag fem –sex rockar hängande på jobbet. Min chef var mycket undrande över min vidlyftiga garderob. Så många rockar på en futtig springpojkslön av 50 kronor. Handlarna i stan hade bildat en kartell där högsta lön för springpojkar var 50 kronor. Pengar som också skulle räcka till mat och hyra hemma. Och så ibland något lån till Hjalmar. Som tur var fanns det gott om mat på jobbet, så jag led ingen nöd. Inte heller var rockarna som Hjalmar lämnade i pant av det rätt storleken. Då gällde det att hitta på bra förklaringar inför cheferna, för att inte avslöja Hjalmars och min hemlighet. När det knep kom Hjalmar ibland och hämtade en av ”mina” rockar. Men vad skulle han göra när kunderna kom för att hämta. Han hade helt enkelt inget val.

Många gånger frågade jag honom varför han inte slutade med drickandet. Svaret var lika enkelt som typiskt för Hjalmar: ”den delen har jag klarat av i min ungdom”. Nu hade en ny fas i hans liv inträtt. Nog sagt om det. På den tiden fanns det en präst i stan som bar en dröm om att alla skulle bli nyktra och fina människor med hans hjälp. Och den drömmen utnyttjade Hjalmar till fullo. En gång minns jag att han hade fått problem med sin vedspis. Den var full av sot och omöjlig att elda i. Hjalmar bad mej att få låna telefonen för att ringa den godtrogne prästen.
”Hej, jag har hållit mej nykter några dagar och tänker börja ett nytt liv. Du skulle inte vilja komma hem till mej och sota spisen”, undrade Hjalmar.
Och det var något som gick hem hos prästen. En person som tänkte ta steget över till ett bättre liv. I prästens ögon.
Prästen kom cyklande med andan i halsen och svetten lackande i pannan för att göra rent spisen på Långholmen. För att sedan cykla hem med än ännu svartare rock än han kom dit med. Och Hjalmar var nöjd och glad. Och nykter.
Några dagar senare lånade han 13:50 av mej igen, men då brann det också fint i Hjalmars vedspisen. Och prästen behövde inte komma på några veckor..

En kompis till mej, skomakar-Nordgren, hade nyligen flyttat till Askersund. Han skulle ”kolla läget” med sin moped och tog en runda på stan. På torget träffade han just Hjalmar av alla. Efter ha pratas vid en stund frågade Nordgren var Hjalmar bodde. ”Jag bor på Långholmen” blev det korrekta svaret. Det fick min kamrat att undra över vilket ställe familjen egentligen hade flyttat till. Det gick folk helt lösa i stan som bodde på Långholmen. Var det inte lika bra att packa och sticka direkt. Som tur var stannade han. Och vi har haft mycket trevligt ihop.

Hjalmar var en mycket skicklig yrkesman vittnade alla om. Men ibland körde det ihop sig. Alla har väl hört historien om mannen som ville ha en kostym uppsydd. Skräddaren hänvisade hela tiden att den skulle bli klar på lördag. Till slut blev det bara en fingertutt. Frågan är om inte den historien var hämtad från Hjalmars liv…

Med de här raderna är jag inte ute efter vara elak eller raljera på vännen Hjalmars bekostnad. Jag vill bara berätta om ett människoöde. Det förstår han nog i sin himmel. Jag har alltid tyckte om personer som Hjalmar. De har alltid något att berätta och har varit med om lite i livet. Människor som inte alltid går den raka vägen. Ibland blir deras vägar väldigt knaggliga. På något vis tror jag också han gillade mej och då inte bara för lånen. Åtminstone hoppas jag det. Och hans kompisar gillade också mej och det är jag stolt över. Men det var nog mest för korvbitarna.

Ibland på lördagarna kunde det bli lite knepigt när slakteributiken var fylld med kunder och gänget kom inknallande lite glada i hatten och frågade efter Ove. För att tigga korvstumpar. Många fina damer ur stadens societet som skulle handla in helgmaten fnyste nog lite föraktfullt. Tiderna var sådana då. Det gick inte alltid hem hos cheferna, men jag blev heller inte så gammal i branschen. Men en gris och ko kan jag stycka fortfarande. Det är som att lära sig åka cykel. Har man lärt sig en gång så sitter det där, även om det inte går så fort längre.

Ove Danielsson

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Olssons röda träidyll

Hjortronvägen 9 på Lustenrust i dag. Den röd-gröna idyllen fins kvar

För drygt 30 år sedan gjorde jag ett reportage med makarna Vesta och Sven Olsson. Då låg deras lilla röda hus ganska ödsligt mit i bostadsområdet.

Vesta hade bott i hela sit liv i det lilla röda huset. Hon var fyllda 71 vid mitt besök 1977.

Vesta och Sven Olssons lilla röda träidyll vid Hjortronvägen på bostadsområdet Lustenrust i Askersund lyser fortfarande upp området. Precis som på makarna Olssons tid. Huset den stora gräsmattan och det röda uthuset bryter verkligen mönstret i mexistenidyllen. Och därmed inte något ont sagt om vit mexisten. Det var populärt i slutet av 70-talet.

För drygt 30 år sedan besökte jag Vesta och Sven för tidningens räkningen. Det handlade om att folk normalt brukar flytta in till städerna, men i makarna Olssons fall flyttade stan ut till Lustenrust. Hjortronvägen var inte ens uppfunnen då. Vesta hade varit bosatt i det lilla röda trähuset i hela sitt liv. Vid mitt besök hade hon fyllt 71. Vestas far drev lantbruk på åkrarna där bostadsområdet Lustenrust växt upp. Olssons hade sålt marken till kommunen några år tidigare än mitt besök. Det lilla röda huset ligger mitt i området. Fortfarande ganska ödsligt när jag gjorde mitt besök den där kalla vinterdagen 1977. Minns kristallklart att det var kallt och snöigt. Och det berodde på att jag cyklade dit från redaktionen inne på Lilla Bergsgatan. Vestas och Svens förmiddagskaffe värmde.

Marken var avsatt för bostadsbyggande, men då inom en ganska avlägsen framtid. Men byggandet kom igång snabbare än beräknat. Kanske något att ta lärdom av för dagens bostadsplanerare
”Vi hade inte räknat med att det skulle bli i vår tid, men det gör inget för våran del. Vi tycker det är trevligt med alla nya villor som växer upp, även om vi själva inte vill bo sådan där moderna hus. För oss är det lite ovant, men man vänjer sig ganska fort med grannar. Nu tycker vi enbart att det är roligt”, förklarade Vesta, för mej och lade till:Vi tycker ändå att vår lilla stuga är minst lika fin som de andra trots att den inte är så ny.

Makarna Olsson var positiva till det mesta, men lite oroliga när det gällde deras privata väg. När makarna sålde marken till kommunen tog de undan en privat väg som gick precis utanför köksfönstret. Anledningen till det var att Vesta var rörelsehindrad sedan ett antal år tillbaka och var tvungen att ha vägen för att komma nära med bilen. Paret hade fått tillstånd att använda vägen ett antal år och sedan söka på nytt. Minns inte hur det gick med vägen, men på något sätt ordnade det säkert upp sig.

I artikeln skrev jag att Olssons stuga var en färgklick i den nya bebyggelsen. Och att de nya grannarna kunde njuta av Olssons gröna trädgård, eftersom deras trädgårdar inte skulle vara uppväxta ännu på många år. I dag är trädgårdarna i grannskapet uppväxta. Men det hindrar inte att makarna Olssons trädgård fortfarande är en fröjd för ögat för de närboende. Släktingar till Vesta och Sven fick ärva huset och de försöker bevara idyllen så gott det går i ett stort villaområde som Lustenrust.

PS! Kommentera gärna.

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Sundsängen

Sundsängen i Askersund kallas numera "Å-tomten". Det fins förslag om ett skolbygge på tomten, där förr ishockeyrinken låg. I dag finns där en ganska ny parkering. En av spolarna på bilden , mannen till höger, känner jag väl. Det är min farsa Sven, som spolade is både på gamla IP och på Sundsängen. Men nu finns varken farsan eller ishockeyrinken kvar.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Det finns ett förslag om att bygga en ny skola på ”Å-tomten” i Askersund. Tomten skulle ligga mellan riksväg 50 och Sundsgatan. Namnet ”Å-tomten” har förbryllat många askersundare. Och mej också. Ingen har hört namnet förut. Vad finns det för tomt mellan Sundsgatan och riksvägen som är lämplig för ett skolbygge? Är det inte vatten där?

På mina vandringar i stan och löprundor i stadens omgivningar har jag fått massor av frågor om ”Å-tomten”. För att inte tala om telefonsamtal och E-post. ”Du som gammal journalist borde väl veta vad är för tomt”, har askersundare frågat mej. Men jag var inte säker på läget, eftersom jag inte har tillgång till kommunala handlingar på samma snabba sätt som tidigare. Och jag har aldrig hört namnet tidigare. Jag fick ta nämndsekreterare Lars Thörnquist, till hjälp för att reda ut problemet. Han är en vänlig skäl som hjälpt mej många gånger tidigare när jag som journalist sprang och tjatade efter kommunala handlingar på barn-och utbildningsförvaltningen. Saknar de dagliga träffarna med honom.

”Å-tomten” är gamla Sundsängen, där kommunen ganska nyligen byggt en ny parkering. Efter de små båthusen norr ut mot bron till Askersunds by, finns det en bit sanktmark att bygga på. Området i ligger i direkt anslutning till riksväg 50. Tidigare fanns det en ishockeyrink på området, som kommunen spolade upp. Men den försvann när Solberga IP byggdes i slutet på 70-talet.

Ansvariga politiker tycker det är ett mycket spännande och är glad för nytänkandet vad gäller ”Å-tomten”, (Sundsängen) som på sikt också skulle inrymma sporthall och bibliotek. Alternativet Solberga verkar ha fallit bort. Enligt ansvariga är inte det området nog centralt. Skolan skall enligt samma ansvariga politiker vara en mötesplats för alla kommuninnevånare. Och då skulle ”Å-tomten” (Sundsängen) vara ett bättre alternativ än Solberga.

Diskussioner om upprustning av Sjöängsskolan har pågått under många år. Det är nödvändigt att göra något åt skolan. Det har funnits förslag om en total upprustning av den gamla slitna skolan, ett nybygge på samma plats, ett nybygge på Solberga och nu också ett nybygge på ”Å-tomten”, (Sundsängen). Jag väntar med spänning på vad politikerna kommer fram till. Det är kostsamma och svåra beslut. Som ”avdankad” journalist har jag nu rätt att vädra en personlig uppfattning. Om inte Sjöängsskolan ska vara kvar i sitt nuvarande läge, är Solberga ett självklart alternativ för mej. Där finns redan idrottsplaner, omklädningsrum och elljusspår. Att inte läget skulle vara nog centralt tar jag lätt på. Gick förbi där i lördags. Det var full rulle på alla planer, med massor av folk som tittade. På något vis hade de tagit sig dit…. Stadsplanerarna har ju också sagt att Askersund ska växa åt Edöhållet, och då är väl Solberga ett utmärkt alternativ.

Som jag skrivit tidigare tycker jag det är helt fel att röra det nuvarande stadsbiblioteket. Utveckla istället biblioteket. Ge biblioteket större utrymme så de kan flytta upp det som finns i källaren, släktforskning och det lokalhistoriska arkivet. Och skolan ska naturligtvis ha sitt nödvändiga bibliotek. Politiker skulle naturligtvis säga att man skulle spara massor av pengar på att samordna det hela med skolan. Personligen tycker jag att man ska ha råd med ett eget stadsbibliotek. Så fattig får aldrig en kommun bli. Utan ett ”riktigt” bibliotek hade jag inte kunnat läsa hälften av det jag gjort i dag. Efter skolan sprang jag och många med mej som inte hade råd att köpa böcker, till IOGT-lokalen i Askersund där biblioteket var inrymt fört att låna. När sedan kommunen satsade på en egen bibliotekslokal var det rena drömmen. Där fanns nästan allt som man sökte. Precis som i dag.

Det viktiga nu är väl att skolsatsningen kommer igång med det snaraste. Var det än blir för plats. Själv var jag med och skrev när Närlundaskolan skulle byggas i slutet av 70-talet. Det blev en mycket segdragen och infekterad historia som drog ut på tiden. Säkert handlade det om fyra-fem år. Bråket handlade inte så mycket om själva skolbygget utan om skolans gymnastiksal. Ett gäng politiker ville att det skulle byggas en gymnastiksal enbart för skolans räkning. Ett annat gäng ville bygga en ”riktig” idrottshall på något annat ställe. Solberga var ett alternativ. Och som vanligt när inte politiker kan enas blir det en halvmesyr. Kommunen beslutade till slut för att bygga en förstorad gymanstiksal, Närlundahallen. Jo, så var benämningen på den tiden, och ingen blev riktigt nöjd.

Minns att dåvarande oppositionsrådet Karl-Erik Johansson förklarade i en tidningsartikel att Närlundaskolan skulle bli ett monument över dumheter i Askersund, men ett lärorikt sådant. Han hävade att det var det bedrövligaste ärende som behandlats i Askersunds kommun

Hoppas det går bättre med den nödvändiga satsningen på Sjöängsskolan.

PS! Kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Filmdebut

Bosse Karlsson och Alf Fransson, gör en stor kulturgärning för Lerbäcksbygden och Lerbäcks hembygdsförening. De dokumenterar det som händer i bygden. De tar också upp äldre händelser och intressanta personer. Själv hade jag förmånen att vara med på en inspelning i veckan.

Nedan några filmer som jag kunde tänka mej ha varit med i också.

I veckan gjorde jag min filmdebut! Det handlade inte om någon statistroll i ”Åsa-Nisse”, agentroll eller rollen som förste älskare. Tror inte de två senare alternativen skulle passa mej riktig heller...

Frågan är nu bara när nästa erbjudande kommer? Skämt åsido, det var en mycket seriös och trevlig inspelning som gjordes av Alf Fransson och Bosse Karlsson i Lerbäcks hembygdsförening. De båda gör en stor kulturhistorisk gärning åt både föreningen och bygden. Inte för att just jag var med den här gången. De dokumenterar det mesta som händer i föreningen på ett proffsigt sätt. Både gammalt och nytt. Alf och Bosse , gör också inspelningar om personer som inte längre finns i livet. Min medverkan handlade om mina träffar med diktaren och tecknaren ,”den blyge” Levi Karlsson. De ville att jag skulle berätta lite om mina möten med Levi. Han är en av Lerbäcksbygdens stora söner och väl värd att dokumenteras. Han gav ut inte mindre än elva diktböcker med teckningar. Genom Alf och Bosse kommer hans gärning att bevars både i ton och bild för framtida generationer. Filmerna visas även i dag på förenings-och medlemsmöten.

Inspelningen om Levi med mej skedde i Strandparken. Stjersunds slott och Borgmästareholmen fans i bakgrunden som en vacker inramning. Det behövdes säkert i mitt fall. För att lyfta bilden lite. Filmarna använde två kameror så det skulle bli bra och lättare att klippa den färdiga filmen. Efter ”framträdandet” blev jag bjuden på kaffe och bakelse på Tutningen. Och en stunds trevlig samvaro med Alf och Bosse. Det var annat än de uppstyltade filmfestivalerna ute i världen. Kaffe och bakelse, är så gott som något.

Jag ser verkligen fram mot det färdiga resultatet med spänning. Kanske jag är bortklippt…

Måste erkänna att jag varit med om en filminspelning en gång tidigare. Men det var absolut inte i samma klass som med Alf och Bosse. En person från en mindre ort i kommunen hade längre frågat mej om en filmintervju. Jag nekade i det längsta. Det är inte riktigt min grej att prata om mej själv. Men filmaren hade en hållhake på mej. Han hade hjälpt mej med en del skrivarbeten för tidningens räkning. Det gällde att ta och ge. Filmaren kom in på redaktionen och riggade upp hela utrustningen med lampor och kamera. Och så skull då intervjun började. Men det sprack direkt. Filmaren hade glömt mikrofonen hemma! Och det fanns inte tid att åka fyra fem mil och hämta mikrofonen.

Det blev aldrig någon inspelning och lika bra var det. Jag pratar hellre om andra som jag träffat.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Tidning och morgonfika

Askersunds-Tidning upphörde 1956.

Allehandas förste lokalredaktör i Askersund var Waldemar Ärnleöv. Han hade redaktionen i sin lägenhet vid Väderkvarnsgatan 28.

Han med Örat var ett populärt inslag i Askersunds-Tidning. Signaturen gisslade både höga och låga.

Ibland medverkade "den blyge" Levi Karlsson med dikter i teckningar. Just den här teckningen handlar om bråk i samband med lucifirande i Askersund, där Han med Örat gåt hårt fram.

C I Fahlgrén startade Askersunds-Tidning 1857

Under en period fanns Allehandas redaktion vid Sundsbrogatan 16. Men det var efter huset hade byggts om. Bilden är före ombyggnaden på 50-talet.

Länstidningarna blir allt tunnare. Och det värker förstås i hjärtat på en gammal tidningsjournalist. Har alltid tyckte att tidningsläsningen ska räcka till några koppar kaffe på morgonen. Men så är det inte längre. Läsningen räcker nästan inte längre till en kopp i början av veckorna.

Marknadsundersökare har pappersvägen tagit redan att folk inte hinner läsa tidningen på vardagar och har därför koncentrerat nästan allt till slutet av veckorna. I övrigt är läsarna hänvisade till tidningarna på Internet. Tycker det finns ett tankefel där. I mina möten med människor dagligen stämmer inte undersökningarna. Visst är det bråttom i många familjer på morgonen, men i städer som Askersund med en ganska stor dominans av äldre och mångåriga prenumeranter är den dagliga morgonläsningen viktigt. De flesta vill ha en hyfsad tjock tidning varje dag, med en blandning av nyheter och reportage, som räcker till några koppar kaffe. Det kommer alltid att vara gångbart med en sådan tidning om innehållet är bra. Och där journalisterna prioriterar det rätta och viktiga. Det kan vara en svår konst, men i möten med läsare så brukar betygen vara skoningslösa om man inte är nöjd med tidningen.

I dag dimper det ner ett antal mycket tunna tidningar i postlådan, som är mera reklamtidningar än till för läsning. Men det har rätt storlek för att slå in fisk i om man nu ska vara lite elak. Själv är jag uppväxt med Askersunds-Tidning eller ”Askersundaren” som alla sa, och Nerikes –Allehanda som var min arbetsgivare i nästan 30 år. Askersunds-Tidning en ganska tunn tidning som kom ut tre dagar i veckan fram till nedläggningen 1956, då stora NA tog över verksamheten helt.

A-T trycktes i Askersund och jag minns att folk satt och väntade på trappan till tidningen utgivningsdagarna. Så populär var A-T. Det är tveksamt om sådant kunde hända i dag. Kan tänka mej att A-T hade en täckning på 90 procent i stan. Men tidningen var även stor i övriga Sydnärke och en bit in i Västergötland och Östergötland. Det var en tunn tidning, men läsarna fick vad de önskade. Bland annat fanns det en sportsida där nästan alla matcher som spelades i Sydnärke fanns med som referat. Bara det….

Kan väl nämna att alla Askersunds-Tidningar har räddas till eftervärlden till mikrofilm som finns tillgänglig på biblioteket. Även A-T blev modernare de sista åren, både i innehåll, tryck, bilderoch reportage. Ett uppskattat inslag var signaturen ”Han med örat”. Under den signaturen kunde tidningen gissla både makthavare och andra knepiga företeelser i samhället. Utan överdrift kan man nog säga att askersundarna älskade sin lokaltidning, som än gång C I Fahlgrén startade. Året var 1857. Fahlgrén var också mycket intresserad av tryck för blinda och konstruerade också ett alfabet samt typer för relieftryck, vilket skulle möjliggöra för de blinda att läsa med fingerspetsarna. Han fick också ett en utmärkelse för sitt arbete vid världsutställningen i London 1862.

Askersunds-Tidning köptes upp av Nerikes Allehanda på 40-talet. NA:s första lokalredaktion låg vid Väderkvarnsgatan 28. Huset kallades bara för 28:an. Redaktionen sköttes under två år av Waldemar Ärenlöv, som senare drev en butik i centrala Askersund i en lokal strax intill Café Tutingen. Tror lokalen tyvärr står tom i dag. Redaktionen var inrymd i Waldemars lägenhet inne på gården. Waldemar finns inte kvar i livet längre. Han berättade för mej en gång att han egentligen var lokalredaktör för Nerikes-Tidningen. Allehanda köpte upp den tidningen 1944. ”Jag ingick i köpet”, skämtade Waldemar.
På den tiden var Allehanda mycket liten. Askersunds-Tidning dominerade fullständigt på orten. Waldemar höll på fram till 1946 som ortsmeddelare och som annonsmottagare. Han behöll redaktionsnumret på telefonen sedan han slutade. Det var nummer 20. Telverket statte bara dit några nollor, före att allt skulle bli i sin ordning. Waldemar fortsatte fram till sin död med att skriva mötesreferat åt Elimförsamlingen.

Under tio år sakande Allehanda redaktion i Askersund. 1947 köpte företaget in Askersund-Tidning och hamnade då på klassisk tidningsmark i fastigheten Hospitalsgatan-Stora Bergsgatan. Stora profiler på A-T var redaktör Joel Haugard och Johannes Kjerrström. 1986 flyttade Allehanda sin redaktion till Sundsbrogatan 16, bara ett stenkast från torget, där biblioteket fanns tidigare. För i tiden var Sundsbrogatan 16 , stadens stora nöjespalats. I nedre våningen utmed Sundsbrogatan fanns Stadskällaren. Ofta ordnades stora baler vid Sundsbrogatan 16, för gods-och bruksägare i Sydnärke.

Det berättas att nationalskalden Verner von Heidenstams mor en gång hade en så stor krinolin att hon inte höll på att komma in genom dörren! Källarmästare Sundstedt upphörde omkring 1860 med källarrörelsen. Det gamla huset utmed gatan byggdes om för bibliotekets räkning. Allehhandas redaktion är också borta. Den finns i dag längre ner på Sundsbrogatan i närheten av busstationen.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

"Båt-Harry" och hans Vätterbåtar

"Båt-Harry" Karlsson visste allt om sjöfarten på Vättern. Han hade också en stor samlingar bilder på fartyg som trafikerat Vättern

Hjulångaren Eric Nordevall II sjösätts i i helgen vid Forsviks industriminnen. "Båt-Harry" hade stort intresse av Nordevall. Bilden är från Carl Olof Cederlunds skrift om ångfartyget.

1986 kom Harrys båtserie i NA också ut i bokform. Vi kände varandra väl och han var vänlig och ge mej en bok med autograf.

Boken om Vätternbåtar är något av kulturhistoria för sjöfarten på Vättern. Så här ser upplägget i boken ut.

Under helgen (lördagen den 6 juni) sjösätts hjulångaren Eric Nordevall II under pompa och ståt i Forsvik. Det är en historisk händelse. En kopia av originalet som ligger på Vätterns botten har byggts vid Forsviks industriminnen. Ett bygge som pågått i ett antal år, men som nu är klart. Kopian ska nu ska bogseras till Motala där maskinerna ska monteras. Sedan återstår att mycket arbete med inredningen.

Eric Nordewall förliste 1856. Hösten 1980, alltså 124 år efter förlisningen, återfann två dykare , bröderna Olaf och Åke Svensson, haveristen. Hela fartyget stod intakt på Vätterns släta botten på 45 meters djup. Förhoppningen var att fartyget skulle bärgas, men så blev det inte. Istället byggdes kopian Eric Nordevall II. Ett komplicerat bygge som tagit lång tid, men som också under byggtiden blivit en verklig turistattraktion.

Eric Nordevall tillhörde den första generationen ångfartyg och byggdes speciellt för att trafikera Göta kanal. Med Eric Nordevall och hennes fyra systerfartyg revolutionerades de svenska kommunikationerna och man kunde för första gången resa med fast tidtabell mellan Stockholm och Göteborg. Samma år som ångfartyget förliste grundades Statens järnvägar. Men de båda händelserna hade inget samband, utan det var en ren tillfällighet.

Största anledningen till att jag skriver om Eric Nordevall, är ”Båt-Harry ” Karlsson från Olshammar. Han finns inte längre i livet, men hans stora intresse och kunskap om Vätterbåtar delade han med sig till mej många gånger när jag var på tidningen. Vi talades vid eller träffades någon gång i veckan under många år. Och hans intresse för Eric Nordevall var mycket stort. Säkert följer Harry evenemanget i Forsvik från sin himmel.

Under många medverkade ”Båt-Harry” i NA med en serie om Vätterbåtar. Han presenterade båtar under vinjett med lite kort fakta. Det var en mycket populär serie, som till slut ledde till en bok, ”Vätterbåtar”, som kom ut 1986. Harrys stora samlingar av bilder och allt som hörde sjöfarten på Vättern till samlades senare i Askersunds Hamnmagasin. I dag finns samlingarna, tyvärr för Askersunds del, i Motala. Men de ska tillbaka till Sydnärke har de styrande lovat.

Harry var också en flitig föredragshållare om sjöfarten på Vättern. Han var också mycket aktiv vid båtklubben i Aspa. Skulle man ha tag på honom så fanns han i båthamnen, eller också jobbade han med att bygga båtmodeller hemma i källaren. Då bjöd alltid hustru Elsa på kaffe och hembakat. Ibland fanns han också på Olshammarsgården strax intill båthamnen. Harry ställde alltid upp för samtal och fotografering. Han tyckte om att bli fotograferad och det var inte så underligt. Harry blev alltid bra på bilder. Men det blir alla som tycker det är roligt.

Harrys kunskaper om sjöfarten på Vättern var ovärderliga och inte lätta att föra vidare. Men det finns hopp. Anders Engdahl i Forsa, uppväxt i en stor sjömanssläkt, är ändå en bit på väg. Och intresset har han. Själv är jag dålig på båtar. Det jag kan lärde Harry mej. Ibland tyckte han nog med mina frågor att jag var ovanligt korkad. Men han låtsade inget om, vänlig som han var..

Slutligen kan jag berätta om ett eget lite udda båtminne. På fartyget Motala Express serverades julbord. Ofta fanns ingen is på Alsen så skepparen kunde gå ut en liten bit från hamnen i Askersund. Men den gången jag berättar om gick det inte att gå ut. Isen låg tjock. Vi fick äta julbord i hamnen, medan de mullrade lite svagt från motorrummet. Det var ändå så mörkt ute så det spelade ingen roll.
Minns då en man som sa till mej när vi steg i land att det hade varit en ovanlig fin sjöresa. Han hade aldrig upptäckt att vi var kvar i hamnen! Men till ett julbord brukar det bli några snapsar. I det här fallet vet jag inte om det var så, men jag misstänker det.
OVE DANIELSSON

PS! kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html

Borgmästareholmen

Så här såg anonsen för "holmefesten" ut 1956.

Borgmästareholmen i Askersund är både en gammal idrottsplats och festplats för IFK Askersund.

Nisse Lundstedt ställde upp i amtörtävlingen ett år. Nils Björck satt som alltid vid pianot vid amtörtävlingarna. Nisse blev publikens favorit, men inte juryns.

IFK finasierade hela sin verksamhet med festerna på Borgmästareholmen

Owe Thörnqvist gästade holmen vid ett tillfälle. Han var mycket populär ute i bygderna med sina visor, som fortfarande är gångbara.

IFK-medlemmarna fick ställa upp för få det hela att gå i lås ute på holmen. På bilden syns Elis Carlsson, TV-profilen Olle Björklund (inbjuden gäst), Stig Johansson och Gösta Bragensjö.

Så här kunde det se ut vid dansbanorna förr i tiden. Man måste säga att det gått framåt med allt

Snart kommer festivaler och fester av olika de slag att duga tätt över vårt avlånga land. Det finns snart inte en plats med självaktningen som inte har en festlighet av något slag under sommaren. Öl och grillat i tält är viktiga inslagen för att folk ska ha trevligt. Och så brukar de komma någon artist. Ibland kända och ibland bara kända genom något TV-såpa. Men hur som helst, då är det sommar i Sverige med semester och lata dagar.

Själv är jag uppväxt med dåtidens största sommarfest i Sydnärke. Borgmästarholmsfesten i Askersund. Det kom mellan två och tre tusen personer under de två festdagarna. Och då ska man ha i minnet att det inte ens fanns ett lättölstält. Det var kaffe och bulle som gällde. Men för den skulle var det ingen helnykter fest. På något vis ordnade delar av publiken ”glädjedrycker” själva. Publiken forslades över från hamnen ut till holmen med ”vedskutor” som det tog nästan en halv dag att vända med ute på Alsen. Det var långa köer både dit och hem. Vid något tillfälle blev det rena kaoset. En av skepparna hade tittat för djup i flaskan och fartyget fick stanna i Askersunds hamn.

En del förfasade sig över "holmefesterna". Det var ett mänskligt förfall med fylla, sex och slagsmål. Visst var det lite sådant men inte i den omfattning som många gjorde gällande. Enligt rykten fanns det till och med en församling i Askersund som bad om att holmen skulle sjunka på lördagskvällen. Då skulle alla syndiga gå under samtidigt. Man var helt enkelt av med dem. Men jag tror det var ett falskt rykte.

Arrangörer var IFK Askersund och som lite mera vuxen var jag inblandad i högsta grad. Alla som spelade eller var medlemmar i föreningen skulle hjälpa till för att ro det hela i land om man nu skall vitsa till det hela. Festen hölls alltid den första helgen i juli. På den tiden var det bara ”holmefesten” som hölls i Sydnärke just den helgen. Det var meningslöst att ordna andra fester. Så stor var den. Då var alla annan aktivitet i föreningen också inställd. Alla skulle hjälpa till med förberedelserna och det var inte så konstigt. IFK levde i stort sett på inkomsterna från ”holmefesten”. Och då hade IFK periodvis ett allsvenskt som bandylag som kostade lite pengar att hålla i drift.

Ett problem för IFK var att få ut el till Borgmästareholmen. Men det ordnade föreningens många elektriker med. Halva bandylaget var just elektriker. Men det behövdes inte så mycket el, till skillnad från dagens rockorkestrar. Förutom gästartister fanns det traditionella inslag som ”Kumla-Greven” och hans orkester. De spelade på baksidan av serveringspaviljongen. Repertoaren var begränsad. Några gånger i timmen körde ”greven” , den smäktande slagdängan ”Du svarta zigenare”. På söndagseftermiddagarna var det amatörtävling med Nisse Björck som ackompanjatör vid pianot. Därifrån har jag många udda minnen. En gång klev en av IFK:s gamla storspelare i fotboll, Nisse Lundstedt, upp på scenen för ett framträdande. Han var lite eljest kan man säga. Och just den här dagen var han lite extra upprymd. Först nekades han att framträda. Men till slut släpptes Nisse fram. Det blev succé, men kanske inte så mycket för sången utan mera för ”artisteriet”. Han vann inte, men han vann publikens hjärtan.

Vid ett annat tillfälle skulle Owe Thörnqvist uppträda från scenen på dansbanan. Ordningsvakterna kämpade säkert en halvtimme för att få bort publiken från banan. Alla skulle stå utanför staketet enligt vakterna. Ordning och reda. När sedan Thörnqvist klev upp på scenen undrade han varför alla stod så långt bort. Kliv upp på dansbanan så vi får närkontakt var hans besked. Vad vakterna sa hann ingen att uppfatta innan de försvann.

1974 höll IFK den sista traditionella ”holmefesten”. Året efter fick festen ställas in för att brygga på holmen var för dålig. 1976 ordnade IFK en midsommarfest på holmen. Det fanns inga midsommarfester i närheten. Arrangörerna trodde att några hundra skulle ta sig över med båten. Det kom 1 600 personer! Men midsommarfesten blev en engångsföreteelse i föreningens historia. I dag hålls midsommarfester igen i privat regi, men med betydligt blygsammare publiksiffror. Konkurrens är betydligt hårdare i dag.

Diskussionen om en bro ut till holmen hade förts under många år men blev till slut en verklighet. Åsbro GoIF och Askersunds skridskoklubb satsade stort. Både på artister och på en dansbana med tak. Men det stora arbetet gav inte den behållning som föreningarna hade räknat med. I dag är det kommunen som ansvarar för holmen och serveringen är uthyrd till en privatperson. ”Borgmästareholmen –Barnens egen Ö” står det på skyltarna ut till holmen. Personligen tycker jag det skulle räcka med Borgmästareholmen som det alltid gjort. Det är väl allas ö.

När bron byggdes trodde alla att det skulle bli invasion ute på den vackra ön. Men det blev inte riktigt så, trots att du nu också finns ett bad som lockar. De som har verksamheter där får kämpa för att få ut folk, men det kanske måste till en lång inkörningsperiod. Vad vet jag? Kanske var det båtturen ut till holmen som lockade mera än bron….
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna.

PS!Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html

Donation till småfåglar

Makarna Nils och Judit Setterberg bodde i Falla Skyllberg. Judit avled 1987. Då var hon nära 90. Makarna värnade om djuren och donerade en stor summa pengar till djurmat.

Arne Björck i Falla skötte påfyllningen av foderautomaterna länge. Pengarna till fågelmaten kom från makarna Setterberg.

Auktionen efter makarna Setterberg gav en del pengar. Det handlade om fyra-fem hundra utrop.

Askersunds kommun har fått många märkliga donationer genom åren, där kravet har varit gåvan ska ombildas till fonder. I testamentena har det stått utförligt vilka som kan söka pengar ur de olika fonderna. Ofta är donationerna gamla med dåtidens krav. Kommunen har ombildat och slagit ihop ett antal fonder för att överhuvudtaget kunna dela ut pengar till folk. Och det är inte helt lätt att ombilda fonder. Det är olika höga instanser som först måste godkänna allt och då handlar det mycket om byråkrati för att allt ska bli rätt.

En av de märkligaste donationer som kommunen fått var efter makarna Judit och Nils Setterberg i Falla, Skyllberg. Judit avled 1986, men då var maken Nils redan borta. Det handlade om ganska mycket pengar. Den största privata donationen som kommunen ansvarat för. Behållningen i boet, 360 268:38 kronor, skulle enligt testamentet placeras i en djurfond. Enligt testamentet som upprättades redan 1962 skulle ”fondens hela ränteavkastning gå till åtgärder för skydd av i vilt tillstånd varande djur på marken och för fåglar i luften. Ränteavkastningen skull årligen förbrukas”.

I testamentet föreskrevs att fonden skulle förvaltas av Lerbäcks kommunalnämnd. Nu skrevs testamentet före kommunsammanslagningen, så det blev istället kommunstyrelsen i Askersund som delar ut pengar för att hjälpa djuren. I testamentet står det tydligt och klart att det är djuren i Lerbäck och Snavlunda, som ska förfoga över ränteavkastningen. Hur makarna Setterberg tänkte hindra fåglarna från centralorten att få ta del av fröna har jag inte fått klart för mej.

I testamentet ingick fast och lös egendom beräknad till 83 800 kronor. Nu blev den summa betydligt högre efter försäljningen av makarnas hus i Falla och en auktion. Sammanlagt blev summan från makarna Setterberg drygt 500 000 kronor . Testamentet var inte riktigt bevakat från början. Det fanns släktingar som hade rätt på en del av pengarna. Beslutet blev till slut att djuren och släktingarna fick dela på pengarna.

1990 rev kommunen upp det gamla beslutet om hur pengarna till djuren skulle fördelas. Olika föreningar och allmänheten fick då också chansen att vara snälla mot djuren med donationspengarna. En ansökan om foder ska sändas in till Askersunds kommun. Sedan avgör de ansvariga på kommunen vilka som ska få pengar till djurmat.

Ruben Carlsson i Falla som jag kände ganska nära fortsatte att mat fåglarna något år efter Judits död 1987. Han bodde granne med henne. Ruben berättade för mej att hon hade hela frysen full med bröd, talg och annan mat till fåglarna. Ruben använde sig av det förrådet så länge det räckte. Och det räckte länge. På auktionen efter makarna Setterberg fanns en mycket ovanlig vevgrammofon. Men det var inte så konstigt som det lät. Judit bodde under många år i Kanada och hade köpt den där.
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida om det skulle vara så..

Titanic blev Hans öde

Vykortet som Hans Eklund skrev till sin bror Anders i Kårberg visade Titanic i all sin prakt.

Hans Eklund skulle besöka sin morbror i Arizona, men ödet ville anorlunda.

Det här är baksidan på vykortet som 16-årige Hans Eklund skrev till sin bror 1912.

Hans Eklund planer för sina resa var att han skulle börja arbeta åt morbror Johan i Arizona. Familjen hade tidigare fått ett fotografi från Johan. Det är han som sitter till vänster.

Kära Anders! Nu är jag redo för min avresa med denna båt. Tillönskar en glad Påsk, och den bästa hälsningen på födelsedagen. Hans.

Så skrev Hans Eklund, Kårberg, på ett vackert vykort från Southampton, England, daterat den 4 april 1912. Kortet var adresserat till brodern Anders hemma i Kårberg. På framsidan fanns Titanic, som då var världens största fartyg. Det var 16-årige Hans Eklunds sista hälsning hem till Sverige. Tio dagar senare gick Titanic på ett isberg och försvann ner i havets djup med 1 500 människor. Bland de omkomna fanns Hans Eklund. Hans kropp hittades aldrig.

Det är nu 97 år sedan atlantångaren sjönk på sin jungfruresa mellan Europa och Amerika. Fortfarande är Titanics öde mycket omskrivet. Bara för någon vecka sedan såldes föremål från överlevande för mycket stora pengar på en auktion i sydvästra England. Anledningen till att jag kan publicera bilder och hälsningar från Hans Eklund är att jag på mitt jobb som journalist träffade makarna Konrad och Rut Larsson i Kårberg för ett antal år sedan. Ruts familj och Hans Eklunds mamma bodde granar i många år. De umgicks också flitigt familjevis. Vykortet från Hans Eklund fanns bevarade hemma hos Larssons.

Hans Eklunds mamma pratade aldrig om vad som hänt sonen berättade Rut för mej. Men det var heller aldrig någon som frågade. Resan över Atlanten var beräknad att ta fem dagar. Ombord på Titanic fans ungefär 2 210 människor, varav 900 tillhörde besättningen. Svenskar och svensk-amerikaner var den största gruppen från Norden. Hans Eklund arbetade på kontoret vid Skyllbergs bruk. Han skulle åka över till sin morbror i Arizona.

I början av 30-talet kom morbrodern tillbaka från Amerika. Han flyttade senare till Hardemo där han köpte en gård. Hans Eklunds mor fick 2 699 kronor ur en välgörenhetsfond efter sin sons död. Det var ett mycket högt belopp. Anledningen var att modern var beroende av sonens arbete för sin försörjning.
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna . Har också en hemsida under uppbyggnad om det skulle vara så: http://ovedanielsson.se/index.html