Bloggen har flyttat till min hemsida. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Välkomna och kommentera gärna.
Ove

Gamla Statt i Askersund

Alf Cederlind var VD för Askersunds hotellbolag i många år.

Cederlind har också skrivit en uppsats om hotellets uppgång och fall

Ett gammalt vykort

Borgmästare Bernhagen kämpade tappert för gamla Statt. Dock utan särsklid stor lycka.

Journalisten och kåsören Gits Olsson gästade hotellet i Askersund i slutet på 60-talet. Det blev dock en besvikelse.

Nedläggningen av gamla stadshotellet i Askersund i slutet av 70-talet fick askersundarnas känslor att svala. När saken togs upp i fullmäktige var det fullsatt. Det var så full med åhörare att en del fick vända hem besvikna över att ha missat den hetsiga debatten. Trogna lunchbesökare som borgmästare Viktor Bernhagen var en av de mera aggressiva i debatten. Hotellet var hans andra hem. Jag rådde honom att flyta hem ett av borden vid hotellet istället för att bråka. Och han bodde tvärs över gatan. Men han tyckte inte det var något bra förslag. Enligt honom skulle hotellet vara kvar, och förbli som det alltid varit.

För många askersundare var hotellet förknippat med många trevliga fester och sammankomster. Alla stora samlingar och fester var på hotellet. För den som bara ville slinka in och ta sig en bit mat och en sup fanns en bakficka ut mot Sundsbrogatan. För att komma in där behövde man inte vara särskild uppklädd som i stora fina matsalen. På 60-talet hamnade hotellet till och med på svensktoppen, eller vad det nu hette på den tiden, genom låten ”Petter och Frida”. Texten gick så här:
PETTER och FRIDA
Och Petter han fick ta och hyra
en bil
och till Askersund for dom av som
en pil
In på hotellet klev Frida med
nosen i vädret
Men Petter han stod där med
tummen i svångremmalädret
Ja, Frida den släppte dom in utan
prut
men Petter den tog dom och kastade
ut
I pjäxor och skinnväst och utan
Rosett
man kommer ej in uti i stans
socitett.

Låten fick kände journalisten och kåsören, Gits Olsson , att ta in på hotellet i Askersund i slutet av 60-talet. Han lämnade dock stället djupt besviken. Bland annat skrev han i SE om sitt besök. ”På väggen hängde en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade den 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten”, skrev Gits



Hotellet gick i graven 1979 och några år senare revs huset för att ge plats för servicehuset Linden. Gamla Statt var när det revs mycket nedslitet. Det hade behövts en genomfattande upprustning och modernisering för att få ett funktionsdugligt hotell. Verksamheten var också beroende av kommunala medel eftersom det var ett kommunalt bolag till 97 procent. Många politiker klagade ständigt på de kommunala subventionerna, men när det var dags för en nedläggning var klagomålen glömda. Då skulle hotellet vara kvar. En ekvation som inte gick ihop.

Omfattande sociala förändringar från 50-talet och framåt påverkade hotellet både på gott och ont. Det goda som kom var att resandet ökade i och med att allt flera skaffade sig bilar, men konkurrens blev hårdare. Det växte om motorhotell som svampar ur jorden. Ett annat problem för hotellet i Askersund var också bristen gästrum. Det fanns bara 17 gästrum och kraven på enkelrum ökade hela tiden. Konferensverksamheten ökade i Sverige med det var inget som hotellet i Askersunds kunde dra nytta av. Det fattades rum.

Askersunds hotellbolag förvaltade byggnaderna men drev inte själva hotell-och restaurangrörelsen. Den hyrdes ut. Bolaget bildades 1895 på initiativ av stadsfiskal Otto Zetterberg. Kanslichef Alf Cederlind utnämndes till VD för bolaget 1969. Det var han som i stort fick bära hundhuvudet när det blev klart att hotellet skulle försvinna. Övriga i styrelsen klarade sig nästan helt undan kritik. Med facit i hand var det ett riktigt beslut. I dag dras många kommuner med stor subventioner till sina gamla stadshotell. Bolaget levde kvar till 100- årsjubileet 1995. Gravölet intogs på nya privatägda hotellet vid Sundsbron. Och det blev en riktigt fest, med många gravöl.

Hotellbolaget gjorde ett försök att sälja fastigheten till dåvarande kulturnämnden att användas som bibliotek. Men kulturnämnden ville ha ett modernare bibliotek. Nu blev det istället Askersundsbostäder som tog hand om byggnaden. Och biblioteket hamnade ändå till slut på samma plats, fast då ihop med ett servicehus. Alf Cederlind har skrivit en intressant uppsats om hotellets uppgång och fall.

I juni 1980 slog det nya motorhotellet vid Sundsbron upp sina portar. Hotellbolaget levde kvar som jag nämnt till 1995. Sedan dess har hotellet, som det heter nu, drivits utan kommunal inblandning. Och det har gått bra.

PS! Kommentera gärna

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Fotbollsskola

IFK:s fotbollsskola lockade som vanligt massor av ungdomar. Det var fotboll blandat med lek. Och alla fick vara med. Både flickor och pojkar. Precis som ungdomsarbete ska vara.

En del av IFK:s ledarstab under årets fotbollsskola.

Som pojklagsspelare var jag med i Hammarby och vann IFK:s lokala fotbollserie på 50-talet.. Det var före fotbollsskolornas tid. Stående från vänster Hasse Sundkvist, Svenne Andersson (Ardhage), Rolf Lovén och Lasse Johansson. Knästående : Ove Danielsson. Göran Johansson och Julle Andersson.



Gräsmattorna vid Solberga IP i Askersund har lysta gula den senaste veckan. Orsaken till de sommarupplysta planerna är inte maskrosor, utan IFK Askersunds årliga fotbollsskola. Mellan 150 och 200 barn och ungdomar deltar varje år med liv och lust. Det är lika mycket lek som fotboll.

IFK har kört fotbollsskolan ett antal år direkt efter skolavslutningen innan alla tar semester, reser bort och tänker på annat än fotboll. Det fodras en stor stab av ledare för att genomföra en fotbollsskola i av den storleken som IFK kör. En del av ledarna är med år från år. Många spelare ställer också upp och hjälper till, annars skulle det aldrig gå att genomföra. Deltagaravgiften är några hundar kronor och den ingår en boll, en tröja och en vattenflaska. Och varje dag serverades det också bulle och festis.

Ungarna var överförtjusta som vanligt. Många längtar redan till nästa sommar och fotbollsskolan. En del kommer säkert att fortsätta med fotbollen, men lika många tycker det enbart är roligt med fotbollsskolan och nöjer sig med det. Huvudsaken är att de haft trevligt några dagar med både nya och gamla kompisar. Det är så ett bra ungdomsarbete i en förening ska drivas. Alla som vill får vara med. Både flickor och pojkar.

Minns själv när jag började spela fotboll under lite mera ordnade förhållanden. På den tiden var det spontanfotboll som gällde direkt efter skolan nästan varje dag. Samma var det med bandyn. IFK ordnade på den tiden en lokal ungdomsserier varje år. Vi fick ordna ihop lag själva och anmäla oss. Själv tillhörde jag området Epadalen lite norr ut från stan. Vi satte ihop ett lag och anmälde oss. Men innan vi anmälde oss var det diskussioner om lagets namn. Epadalen var inget slagkraftigt namn att komma. Vi enades oss i stället om att kalla oss Hammarby. Och det gick bra. Bulle och festis var inte aktuellt. Så långt hade inte föreningen kommit ännu med sin ungdomssatsning. Det gällde att få med sig en läsk hemifrån. Mörtsjöns bryggeri lämnade av fyra läsk hemma vid Gårdsjön varje vecka.

Vi vann serien och fick en medalj. Hammarby kom också på bild i tidningen. Det var vi mycket stolta över. Precis som nu fortsatte en del med fotboll och bandy. Jag själv, tidningskollegan Sven-Erik Ardhage (då Andersson) och Julle Andersson. Den senare hamnade i Stockholm för att där fortsätta spela bandy i Helenelund. De som inte fortsatte hade i alla fall roligt sommaren med Hammarby. Precis som dagens ungdomar med IFK:s fotbollsskola.

PS! Kommentera gärna.

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Alvars åkeri

GULF-macken låg vid Sundsbron på nuvarande hotelltomten.

Lastbilcentralen och taxi i alla ära, men de verkliga föregångarna till dagens transportväsende i Askersund var bröderna Alvar och Gullmar Eriksson. Alvar började med åkeri redan på 1920-talet, medan brodern Gullmar drev en mackrörelse vid Sundsbron från början av 1930-talet, fram till det att sonen Sören tog över rörelsen. Det var en av Sveriges mest serviceinriktade mackägare och då överdriver jag inte. För okunniga bilägare som jag var det ett nöje och en verklig upplevelse att tanka där. Tror det bra vara förarens egna glasögon som inte blev putsade…

Gulf-macken är borta sedan många år och har ersättas med ett hotellet. Men Sören och jag stöter på varandra ibland. Han är pensionär sedan ett antal år sedan.
-Precis som andra mackägare arrenderade vi rörelsen av ett bensinbolag. När farsan började 1933 så var det ryska företaget Naftasyndikatet som hade macken. Sedan blev det Guld 1938. Esso tog över 1982 och på slutet var det Statoil, har Sören berättat för mej.

-Själv var jag med på macken sedan barnsben. Fast jobb fick jag av farsan 1946. Sedan fortsatte jag i branschen. Till skillnad från de flesta andra bensinstationer i Askersund fanns vi vid foten av Sundsbron hela tiden. Fram till 1960 stod vi och tvättade bilar ute, både sommar och vinter. Sedan kom tvätthallarna, men också kontokorten, upplyste Sören, vidare.

Bröderna Eriksson var mycket kända i Askersund. Nästan alla gamla chaufförer i stan har någon gång arbetat vid Alvar Erikssons åkeri. I den gamla Gulf-macken hängde ett fotografi från 1920-talet, där Alvar hade ställt upp alla fordon med förare på torget i Askersund. Förarna var uppklädda dagen till ära. Alvar hade både droskor och lastbilar. På 1960-talet lades åkeriet ned. Många av förarna köpte då loss lastbilarna de körde och blev sedan egna företagare.

PS! Kommentera gärna

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för att inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

"Skräddar-Hjalmar" i Långholmen

”Skräddar-Hjalmar” Andersson, var ett udda original med stor humor. Tror inte att han visste om det själv. Bilden på Hjalmar är från 50-talet då jag lärde känna honom.
Bild:Linus arkiv

Hjalmar hade sitt skrädderi i sin lägenhet. Till vänster på bilden syns Långholmen. Bilden är från tidigt 1900-tal.
Bild:Linus arkiv


Hjalmar bodde i en lägenhet i Långholmen, som låg där Sjöbodarna finns i dag. Inne på gården fanns små trädgårdar. Visst är det synd att Långholmen revs…


En gång i tiden var ”Skräddar-Hjalmar” med i nykterhetslogens orkester. Han syns fyra från vänster. Övriga är: Fredrik Bromander, Anton-Pelle Pettersson, Gustav Bromander, Hjalmar, Torsten Carlsson och Axel Fredriksson. Bilden är från i början av 1900-talet.
Bild:Linus arkiv.


Föreningen Gamla Askersund har många gamla fina bilder på sin hemsida. Leif Linus Larsson har som vanligt plockat fram bilderna ur sitt stora arkiv. Tillsammans med min gamla jobbarkompis, Karin Dahlgren ( hon gör nu fina hemsidor på löpande band) och Kickis Eliasson i föreningens styrelse har Linus plockat ihop ett antal intressanta Askersundsbilder.

När jag tittade på bilderna upptäckte jag att några av mina gamla vänner från slutet av 50-talet och början av 60-talet fanns med. Några var verkliga original som jag kände och pratade med dagligen . Det var långt före tidningsåren. Bland annat finns en bild på salige ”Skräddar-Hjalmar” Andersson upptäckte jag. Och det är en person som väcker många trevliga minnen. Han var en mycket rolig person med knastertorr humor. Undrade ibland om själv visste om sin speciella humor. Inte låtsades han om det i alla fall och då brukar det bli roligast. Och så var det Hjalmars fall.

På den tiden jobbade jag på Slakteriföreningen i Askersund. I källaren strax intill styckningslokalen fanns ett pannrum där det samlades ett gäng udda personer varje dag med fastighetsägaren i spetsen, för att dryfta både små och stora händelser. Gänget klämde också en och annan pilsner. Och ibland något starkare om det fanns pengar. Vid middagstiden efter ett antal pilsner blev diskussionerna allt hetare. Då var det många som ansåg att det var ”själva faen” att betala skatt för en massa oduglingar som styrde och ställde i samhället. Själva förmodar jag hade de inte bidragit med så många skattekronor i sina liv. Snarare tvärtom. Det hela brukade sluta med fastighetsägarens fru kom ned och satte stopp på mötena strax efter lunch. Hon var en mycket skarp dam som visste var skåpet skulle stå. Och när det var slutdiskuterat för herrarna. Men då var också många trötta. En del blir trötta av för många pilsner. Även jag.

Hjalmar och många av hans källarkompisar kom ofta till mej och frågade efter korvsnuttar som inte kunde säljas. Fanns det inte några så ordnade jag fram det och det var alla tacksamma över. Men det skapade också en viss vana i gänget. ”Skräddar-Hjalmar” bodde och verkade i Långholmen, som tyvärr revs på 60-talet. Långholmen låg där i dag Sjöbodarna ligger i dag. Det var lite Söderkåkar över det hela med små täppor inne på gården. Hjalmar hade sitt skrädderi i ett av rummen i sin lägenhet. Han bodde själv, men han hade minsann haft kvinnor i sina dagar berättade han ingående för mej. Det var spännande berättelser för en grabb som knappast vågade titta på någon av det motsatta könet. Men Hjalmar visst hur en slipsten skulle dras när det gällde kvinnor. Så här i efterhand kan jag förstå att hans berättelser var något bättre än i verkligheten.

Hjalmar var godtemplare och helnykterist i sin ungdom. Sedan hände något. Jag vet inte vad. Det ville han aldrig berätta. Så mycket vet jag dock att han blev straffad en gång för hemfridsbrott när han tagit ett par pilsner för mycket. Hur som helst tog han igen sina nyktra ungdomsår med råge. Men han blev aldrig elak och dum. Han kom ofta till mej och ville låna 13:50. Det var priset för en liten flaska starkt på den tiden. Minns ibland att det var knepigt att växla så han skulle få jämna pengar, så jag föreslog honom att istället låna 15 kronor. Då kunde det räcka till en dricka också för att dryga ut det hela med. Men Hjalmar var bestämd. Det var 13:50 som gällde. När jag framhärdade den högre lånesumman kunde han surna till med ”du hör väl vad jag säger”. När han väl fick pengarna var allt frid och fröjd. Många gånger lovade han att sy en kostym gratis år mej för att jag var så snäll och lånade ut pengar. Med förbehållet att han kunde återkomma när det tröt i kassan. Och det gjorde det ofta. Det blev aldrig någon kostym och lika bra var det. Kostym har aldrig varit riktigt min grej som det brukar heta. Att Hjalmar valde mej som låneobjekt hade också sina praktiska orsaker. Dels för korvsnuttarna och dels för att jag aldrig bad att få en klunk ur flaskan som han köpte. Det var annars vanligt på den tiden.

Nästan varje gång han lånade pengar så ville han lämna en rock i pant. Det var rockar som folk hade lämnat in för att få omsydda. Jag bad att få slippa pantrockarna, men Hjalmar var bestämd. Vissa perioder hade jag fem –sex rockar hängande på jobbet. Min chef var mycket undrande över min vidlyftiga garderob. Så många rockar på en futtig springpojkslön av 50 kronor. Handlarna i stan hade bildat en kartell där högsta lön för springpojkar var 50 kronor. Pengar som också skulle räcka till mat och hyra hemma. Och så ibland något lån till Hjalmar. Som tur var fanns det gott om mat på jobbet, så jag led ingen nöd. Inte heller var rockarna som Hjalmar lämnade i pant av det rätt storleken. Då gällde det att hitta på bra förklaringar inför cheferna, för att inte avslöja Hjalmars och min hemlighet. När det knep kom Hjalmar ibland och hämtade en av ”mina” rockar. Men vad skulle han göra när kunderna kom för att hämta. Han hade helt enkelt inget val.

Många gånger frågade jag honom varför han inte slutade med drickandet. Svaret var lika enkelt som typiskt för Hjalmar: ”den delen har jag klarat av i min ungdom”. Nu hade en ny fas i hans liv inträtt. Nog sagt om det. På den tiden fanns det en präst i stan som bar en dröm om att alla skulle bli nyktra och fina människor med hans hjälp. Och den drömmen utnyttjade Hjalmar till fullo. En gång minns jag att han hade fått problem med sin vedspis. Den var full av sot och omöjlig att elda i. Hjalmar bad mej att få låna telefonen för att ringa den godtrogne prästen.
”Hej, jag har hållit mej nykter några dagar och tänker börja ett nytt liv. Du skulle inte vilja komma hem till mej och sota spisen”, undrade Hjalmar.
Och det var något som gick hem hos prästen. En person som tänkte ta steget över till ett bättre liv. I prästens ögon.
Prästen kom cyklande med andan i halsen och svetten lackande i pannan för att göra rent spisen på Långholmen. För att sedan cykla hem med än ännu svartare rock än han kom dit med. Och Hjalmar var nöjd och glad. Och nykter.
Några dagar senare lånade han 13:50 av mej igen, men då brann det också fint i Hjalmars vedspisen. Och prästen behövde inte komma på några veckor..

En kompis till mej, skomakar-Nordgren, hade nyligen flyttat till Askersund. Han skulle ”kolla läget” med sin moped och tog en runda på stan. På torget träffade han just Hjalmar av alla. Efter ha pratas vid en stund frågade Nordgren var Hjalmar bodde. ”Jag bor på Långholmen” blev det korrekta svaret. Det fick min kamrat att undra över vilket ställe familjen egentligen hade flyttat till. Det gick folk helt lösa i stan som bodde på Långholmen. Var det inte lika bra att packa och sticka direkt. Som tur var stannade han. Och vi har haft mycket trevligt ihop.

Hjalmar var en mycket skicklig yrkesman vittnade alla om. Men ibland körde det ihop sig. Alla har väl hört historien om mannen som ville ha en kostym uppsydd. Skräddaren hänvisade hela tiden att den skulle bli klar på lördag. Till slut blev det bara en fingertutt. Frågan är om inte den historien var hämtad från Hjalmars liv…

Med de här raderna är jag inte ute efter vara elak eller raljera på vännen Hjalmars bekostnad. Jag vill bara berätta om ett människoöde. Det förstår han nog i sin himmel. Jag har alltid tyckte om personer som Hjalmar. De har alltid något att berätta och har varit med om lite i livet. Människor som inte alltid går den raka vägen. Ibland blir deras vägar väldigt knaggliga. På något vis tror jag också han gillade mej och då inte bara för lånen. Åtminstone hoppas jag det. Och hans kompisar gillade också mej och det är jag stolt över. Men det var nog mest för korvbitarna.

Ibland på lördagarna kunde det bli lite knepigt när slakteributiken var fylld med kunder och gänget kom inknallande lite glada i hatten och frågade efter Ove. För att tigga korvstumpar. Många fina damer ur stadens societet som skulle handla in helgmaten fnyste nog lite föraktfullt. Tiderna var sådana då. Det gick inte alltid hem hos cheferna, men jag blev heller inte så gammal i branschen. Men en gris och ko kan jag stycka fortfarande. Det är som att lära sig åka cykel. Har man lärt sig en gång så sitter det där, även om det inte går så fort längre.

Ove Danielsson

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Olssons röda träidyll

Hjortronvägen 9 på Lustenrust i dag. Den röd-gröna idyllen fins kvar

För drygt 30 år sedan gjorde jag ett reportage med makarna Vesta och Sven Olsson. Då låg deras lilla röda hus ganska ödsligt mit i bostadsområdet.

Vesta hade bott i hela sit liv i det lilla röda huset. Hon var fyllda 71 vid mitt besök 1977.

Vesta och Sven Olssons lilla röda träidyll vid Hjortronvägen på bostadsområdet Lustenrust i Askersund lyser fortfarande upp området. Precis som på makarna Olssons tid. Huset den stora gräsmattan och det röda uthuset bryter verkligen mönstret i mexistenidyllen. Och därmed inte något ont sagt om vit mexisten. Det var populärt i slutet av 70-talet.

För drygt 30 år sedan besökte jag Vesta och Sven för tidningens räkningen. Det handlade om att folk normalt brukar flytta in till städerna, men i makarna Olssons fall flyttade stan ut till Lustenrust. Hjortronvägen var inte ens uppfunnen då. Vesta hade varit bosatt i det lilla röda trähuset i hela sitt liv. Vid mitt besök hade hon fyllt 71. Vestas far drev lantbruk på åkrarna där bostadsområdet Lustenrust växt upp. Olssons hade sålt marken till kommunen några år tidigare än mitt besök. Det lilla röda huset ligger mitt i området. Fortfarande ganska ödsligt när jag gjorde mitt besök den där kalla vinterdagen 1977. Minns kristallklart att det var kallt och snöigt. Och det berodde på att jag cyklade dit från redaktionen inne på Lilla Bergsgatan. Vestas och Svens förmiddagskaffe värmde.

Marken var avsatt för bostadsbyggande, men då inom en ganska avlägsen framtid. Men byggandet kom igång snabbare än beräknat. Kanske något att ta lärdom av för dagens bostadsplanerare
”Vi hade inte räknat med att det skulle bli i vår tid, men det gör inget för våran del. Vi tycker det är trevligt med alla nya villor som växer upp, även om vi själva inte vill bo sådan där moderna hus. För oss är det lite ovant, men man vänjer sig ganska fort med grannar. Nu tycker vi enbart att det är roligt”, förklarade Vesta, för mej och lade till:Vi tycker ändå att vår lilla stuga är minst lika fin som de andra trots att den inte är så ny.

Makarna Olsson var positiva till det mesta, men lite oroliga när det gällde deras privata väg. När makarna sålde marken till kommunen tog de undan en privat väg som gick precis utanför köksfönstret. Anledningen till det var att Vesta var rörelsehindrad sedan ett antal år tillbaka och var tvungen att ha vägen för att komma nära med bilen. Paret hade fått tillstånd att använda vägen ett antal år och sedan söka på nytt. Minns inte hur det gick med vägen, men på något sätt ordnade det säkert upp sig.

I artikeln skrev jag att Olssons stuga var en färgklick i den nya bebyggelsen. Och att de nya grannarna kunde njuta av Olssons gröna trädgård, eftersom deras trädgårdar inte skulle vara uppväxta ännu på många år. I dag är trädgårdarna i grannskapet uppväxta. Men det hindrar inte att makarna Olssons trädgård fortfarande är en fröjd för ögat för de närboende. Släktingar till Vesta och Sven fick ärva huset och de försöker bevara idyllen så gott det går i ett stort villaområde som Lustenrust.

PS! Kommentera gärna.

PS! Jo, jag har en hemsida också. Som före detta journalist gäller det att även i fortsättningen hålla igång huvud och fingrar. Om inte annat i väntan på att gräset ska växa på tomten så man får starta upp batteriklipparen. Och naturligtvis avstår jag all klippning och trimning på helgerna för at inte störa grannarna som sitter ute njuter av solen. Då skriver jag istället. På min hemsida finns det en del bilder att titta på om det skulle vara av intresse. Och lite kommunala nyheter. Adressen är: http://ovedanielsson.se/index.html.